Efter att ha missat både del två och tre i Etrian-serien får vi äntligen spela det fjärde spelet i den svåra dungeon crawler-serien. Har vi gått miste om något stort, eller borde del fyra ha stannat utanför Europa som tvåan och trean?
Ditt eget gille
Som de andra spelen så börjar man spelet som en namnlös äventyrare. Efter att ha tagit sig till Tharsis för att pröva lyckan startar man sitt eget gille med äventyrare som tillsammans kommer att slåss mot otaliga monster, undersöka fantastiska labyrinter och hitta glömda skatter. Det egna gillet (som man själv döper) rekryterar man karaktärer till genom att skapa medlemmarna. Det finns till en början sju klasser att välja mellan, och varje klass har 4 karaktärsporträtt, två för vardera kön. Man kan ha upp till 30 medlemmar, men man kan bara ta med sig upp till 5 i sitt lag. Vilka klasser man väljer är upp till en själv, spelet ställer inga krav så det är bara att experimentera och se vad som fungerar för en själv. Även om vissa klasser är mer användbara än andra så har alla sina användningsområden. Senare i spelet kan man även använda underklasser, vilket uppmuntrar till ännu mer experimenterande.
Varje klass har sina egna förmågor som du kan utveckla. Varje gång du går upp i nivå får du en poäng att lägga på någon av de förmågor du har upplåsta. Förmågor låser du upp på två sätt. Antingen så måste du ha en viss tidigare förmåga uppgraderad tillräckligt mycket, och/eller så måste du ha låst upp den ranken av förmågor. Det finns tre ranker, den du börjar med, den som låses upp då en karaktär når nivå 20 och den sista som låses upp vid nivå 40. När man skaffar en underklass får man 5 poäng direkt att lägga ut, men man kan bara uppgradera förmågorna till hälften så mycket som en vanlig klass, och förmågor som bara hade en nivå att uppgradera till blir otillgängliga.
Äventyr i grottor och labyrinter
När man väl har sitt gille och sitt lag redo är det dags att ta sig an sitt första uppdrag, som tar en till en gammal gruva för att hitta en viss mineral. För de som är nya till serien så är detta första mötet med det som jag tycker är en av de viktigaste detaljerna i spelen: kartan. Man får aldrig en färdig karta över platser, och den fylls inte direkt i automatiskt när du undersöker grottor. Istället så använder man den nedre skärmen för att måla kartan själv genom att dra streck för väggar, fylla i rutor med färg för att markera golv, lägga ned symboler för att markera olika saker man stöter på som dörrar och kistor och möjligen lägga till små anteckningar på viktiga platser. Varje grotta och våning i labyrinterna har sin egen karta. Kartorna är uppgjorda av rutnät vilket förenklar kartmålandet.
Vad gäller strider så fungerar det som många andra RPGn. Strider börjar när du tagit tillräckligt många steg och en mätare är röd. Både ditt lag och motståndarna är uppdelade på två led vardera, och när ett lags front blivit besegrade så flyttas den bakre raden fram. Varje strid sker i ronder, där du bestämmer vad alla i ditt lag ska göra innan ronden och sen så agerar alla baserat på vem som är snabbast. Varje rond i strid tar lika lång tid som ett steg ute på kartan vilket kan ha stora konsekvenser. Det finns nämligen fiender, kallade FOE, som rör sig på kartan med, vilka är mycket starkare än vanliga fiender. Har man otur och en FOE går in i en strid så kan striden antingen bli väldigt utdragen eller så blir man brutalt dödad. Man kan dock se dem på kartan så att man kan planera hur man ska gå för att inte fånga deras uppmärksamhet.
Luftskepp och utrustning
Efter strider så får man olika material, man kan även samla material på speciella ställen i dem platser man besöker. Dessa kan man sälja till butiken i staden som gör ny utrustning man sen kan köpa. Utöver vissa sidouppdrag och kistor så är det en av de största inkomstkällorna. En annan inkomstkälla är att jaga rätt på olika ingredienser ute på världskartan. Varje grotta och labyrint måste man hitta på en världskarta som fungerar ungefär som kartorna för grottorna. För att ta sig runt använder man ett luftskepp man får efter första uppdraget. Till en början kan man bara flyga nära marken, men man låser upp förmågan att flyga högre längre in i spelet.
Svårt men inte frustrerande
Etrian Odyssey har alltid varit en serie svåra spel. Det är inte spel som man bara sätter sig ned med och allting klaffar direkt. Spelet lär dig bara grunderna, men för att verkligen lyckas kräver det att man prövar sig fram, har tur och tränar upp sina karaktärer vid behov. Det finns en lägre svårighetsgrad för nybörjare till serien/genren, som man kan antingen välja att starta på eller byta till under spelets gång, dock enbart inne i staden. Även om den högre svårighetsgraden är en av aspekterna som lockar med spelet så är man inte låst till den om man bara vill spela spelet utan att känna sig pressad. Spelet börjar svårare men blir lite mer hanterligt när man kommer längre in och börjar lära sig mer häftiga förmågor.
Att måla sina egna kartor är väldigt intressant och något jag tycker gör serien unik för mig. Utöver svårigheten och kartorna är det dock inte alltför mycket som lockar med spelet. Spelet har en historia, men eftersom du skapar dina egna karaktärer så sköts allt berättande och interaktion via andra karaktärer. Du har vissa svar du kan ge till frågor du får, men de som driver historian framåt är antingen karaktärer du möter eller ledaren av staden som ger dig de större uppdragen i spelet. Spelets historia går mer eller mindre ut på att folk har börjat försöka ta sig till Yggdrasil för att lösa dess gåtor. Detta tar dig och ditt gille till olika platser, där varje område i världen har några mindre grottor och en stor labyrint som är på tre våningar. Grottorna är inte lika viktiga och är mer för träning och sidouppdrag, medan labyrinterna fungerar som den stora labyrinten i tidigare spel.
Gå med i gillet?
Etrian Odyssey IV prövar lite nya saker, och ändrar upp mycket från tidigare spel, som uppdelandet av den stora labyrinten från tidigare spel till en mängd mindre grottor och labyrinter. Detta i kombination med luftskeppet gör att spelet känns mer fräscht och inte fastnar i samma spår. Förenklingen av hur förmågor fås och fungerar är också en välkommen förändring. Att kunna byta svårighetsgrad gör också att man kan nå ut till fler personer. Men som sagt, även om spelets styrka ligger i sina kartor, utforskande och svårighetsgrad/stridssystem, så är historian inte lika stor. Den fungerar för spelet och finns definitivt där, men det är inte därför man spelar. En annan sak som man prövar med i spelet är streetpass och att få andra spelares gille-kort, som man kan länka en av sina medlemmar till som man kan registrera till sitt eget gille. Man uppmuntras även att dela sina kort eftersom man kan skicka skattkartor till andra också, där varje spel har 4 specifika utav ett åttiotal. Detta fungerar, särskilt tack vare internet, men det märks att systemet är mer tänkt för områden där fler personer har 3DS med sig, och som dessutom har spelet vilket inte är lika troligt i en småbygd i Sverige.
Spelet ser bra ut, med 3D-figurer för alla fiender man möter. Alla karaktärer är dock porträtt, vilket jag tycker om, det är mer stil i dem. Musiken är riktigt bra, vissa låtar fick mig verkligen att rysa. Över lag ett riktigt snyggt, vällåtande spel, även om det inte är allt. Känner du dock inte till genren eller tycker väldigt lite om svåra spel kanske spelet inte riktigt är något för dig. Men är man inte rädd för lite tuffa tag, tycker om tanken av att vara sin egen kartograf och vill ha en utmaning så rekommenderar jag definitivt Etrian Odyssey 4.
Recensionen ursprungligen skriven av Andreas Månsson
