Perverst spel eller en first person dungeon crawler med belöning? Henrik får nog aldrig svårare att hitta förklaringar än denna gång.
Jag måste bekänna en sak. Dungeon Travlers 2 är en first person dungeon crawler, som Demon Gaze som jag tidigare recenserat. Jag kunde inte fortsätta spela Demon Gaze då jag blev uttråkad. Nu idag skriver jag ännu en recension om samma genre men jag fortsätter att spela, jag gillar innehållet. Jag ska försöka förklara varför också.
En gammaldags story
Spelets story är inte mycket att säga om, för 500år sedan lyckades människan besegra den ultimata ondskan, Demon God , de kunde dock inte förgöra henne helt utan var tvungen att försegla hennes ande i nio statyer som doldes för allmänheten. Nu 500år senare har mystiska stormar och jordbävningar börjat härja och Irena, chefen för Royal Library misstänker att det ökade monster beståndet kan ha någonting med att de förseglingar som stänger inne Demon God börjar att vekna.
För att kontrollera dessa förseglingar skickar hon ut Fried Einhard, en libra tillsammans med en grupp riddare för att kontrollera läget.
Inte så mycket nytt med andra ord. Om du inte tänker på att alla dina gruppmedlemmar förutom Fried är kvinnor. Och ”riddare” kanske är litet missledande då du har olika klasser, allt från riddare till betjänter gör dig sällskap i grottorna. Alla med sina unika förmågor som du själv får bestämma hur de ska uppgraderas eller lära sig.
Klassisk stil
Grottorna du besöker framställs likt Demon Gaze eller andra i genren. Allt eftersom du vandrar runt i grottorna kompletterar du din karta över stället och får tillgång till andra områden vid senare besök.
Striderna sköts på liknande sätt, slumpmässigt stöter du på en eller fler fiender som av någon anledning alla är monster flickor. Jag försöker inte dölja något så det är även enklast att skriva att dessa monster knappt har några kläder på sig. Varför de gestaltas som människor undrar jag och jag tänker närmast på Lightning Warrior Raidy II: Temple of Desire i upplägg. Här försvinner inte motståndarnas kläder ju mindre HP de har dock.
Du utforskar, hittar föremål och utrustning och när du hittat till rätt ställe ställs du mot grottans boss. Dessa bossstrider är en rejäll utmaning och kräver både strategi och att du har rätt level på dina karaktärer. Att försöka slåss mot en boss som är lvl 15 när du själv endast är lvl 12 är rena självmordet. Du kan spara när som helst i grottan vilket är en benådning från himmeln då striderna tar på dig då hela spelet är stort och otroligt svårt.
Striderna efter ett antal timmar blir ganska tråkiga då du i princip hänfaller åt att göra samma sak hela tiden. Vanligen funkar det ypperligt.
Belöningen?
Aquaplus som står som skapare för detta spel har en väldigt lång historik av spel bakom sig. De flesta är visuella noveller med vuxet innehåll. Vilket märks när Atlus var tvungen att redigera fyra bilder i spelet för att undvika att få en ”Adult Only” rating från ESRB.
Bossarna som jag tidigare nämnde när de besegras hamnar i en rätt så uppbunden situation.
I mångt och mycket är denna en ”belöning” för att du lyckats besegra bossen där du håller en kort konversation innan du förseglar henne i din bok. Fried är nämligen en ”Libra”, en sorts bibliotekarie som har förmågan att försegla fiender i sin bok. Han är även väldigt förtjust i att träffa på ”mutanter”, ovanliga monster som inte beter sig som alla andra och undersöka dem.
När man inte är i grottorna och utforskar dem har man möjlighet att ta det lugnt hemma Royal Library. Dungeon Travelers har mycket av en visuell novell över sig när det är massor av text att läsa. Så mycket text att man ibland kan tyckas glömma bort berättelsen helt. Dessa dialoger kommer helt utan förvarning och jag blir förundrad över hur de tänkt sig detta. I exempelvis Record of Agarest War så har du en markering med ”Event” när något liknande skulle hända. Men inte här utan det bara sker.
Exempelvis möttes jag av en diskussion som närmare kan beskrivas som ”pillow talk” än någonting annat. Också en form av ”belöning” när man kommit tillräckligt långt i spelet antar jag. För mig består belöningen inte av att se två kvinnor i deras nattsärk utan mer i form av färger, uttryck och sammansättningen av bilden. För många andra så kommer bilder som det skapa stora diskussioner om feminism, objektifiering och gud vet vad. Jag säger bara, riktigt snygg bild och fortsätter spela.
Bättre snabbare strider
Den stora segheten från Demon Gaze som gjorde att jag tröttnade fort är här borta. Skadan man gör syns direkt på skärmen och jag som spelare behöver inte trycka förbi en prompt av text. Kan det ha varit så att detta ständiga tryckande för att ta sig förbi prompter av text som förklarar skada har irriterat mig så mycket att jag sagt nej till en stor mängd intressanta spel? För när jag sett first person dungeon crawlers så har jag bara sagt nej, vill inte. Atlus har lyckats få mig på andra tankar, jag måste nog nu börja begrunda denna genre på ett helt annat sätt.
Vi tackar Atlus för denna recensionskod och vill påpeka åter igen att bara för att vi recenserat detta spel betyder det inte att spelet får en release i Europa.
