Ett stycke spelhistoria som med moderna förbättringar blivit ännu bättre.
Jag hoppas att detta inte blir en trend. Att jag spelar och recenserar Dragon Quest spel varje november. Förra året recenserade jag HD-2d remaken av Dragon Quest 3, spelet som startade denna trilogi av spel och där Dragon Quest 1&2 avslutar trilogin.
Gemensamma nämnare
DQ 1&2 har några saker som följer med båda spelen. De största delarna är QoL (Quality of Life) förbättringar från deras originella NES versioner. Zoom går åter igen att användas inomhus, något jag starkt uppskattar. Du får möjlighet att välja om du vill ha hjälp med vart du ska bege dig, något jag rekommenderar då världarna är stora och om du inte vet vart du ska måste du leta och leta.
Skattkistor, hemliga områden på världskartan, fienders svagheter? Allt går att få hjälp med om man så vill.
Musiken, det klassiska DQ-temat får mig fortfarande att rysa av välbehag. Den passar otroligt bra och när musiken i resten av spelet slår följe med dig genom hela spelet så blir det bara riktigt trevligt att spela.
Du kan välja om du vill låta en AI styra striderna där du har möjlighet att bestämma om en karaktär ska fokusera på att läka eller om du vill låta dem gå helt fullt in på att motståndarna ska besegras så snabbt som möjligt.
I sann serie anda är utrustningen väldigt dyr, otroligt så. Dock så känns det lättare att hitta bra utrustning i dessa två lir än vad det gjorde i DQ3. Vilket innebär att du kan samla på dig summor av pengar lättare utan att grinda för pengar.
Strategi
I mångt och mycket kan du lämna striderna till spelets AI, ibland känns den litet korkad då du har utrustning som är stark nog för att besegra fienderna när du utforskar, men istället så väljer AIn att använda dina väldigt få magipoäng. Vilket är frustrerande.
Bossarna är dock en helt annan historia. Här måste du tänka strategiskt, en magiker som inte kan använda sin magi är en svag magiker eller hur? Och när du har förmågor som gör skada och samtidigt gör motståndets försvar svagare? Använd dem. I DQ1 så känns bossarna ibland litet orättvisa, jag menar du är helt själv och möter en grupp på 5 fiender? Oschysst! I DQ2 så blir bossarna mer rättvisa och roliga att slåss mot då du ofta har dina 3 karaktärer där de har sina egna förmågor som gör striden utmanande men den känns aldrig orättvis.
Dragon Quest 1
Spelet som började DQs resa. Som ensam äventyrare, ättling till hjälten som räddade landet för så många år sedan är det ditt uppdrag att rädda landet från Dragherren som släppt löss sin mörka armé.
Jag ogillar att du är helt själv. Motståndet är sällan så att det blir 1mot1 utan det är närmare alltid 1mot3 eller 1mot5. När det är normala strider så funkar det, men inte i bossfighter. Lyckligtvis har du en förmåga som ger dig chansen att returnera de fysiska attackerna som du får till en annan fiende. Den räddade mig många gånger. När du sedan får en bra bumerang (träffar alla fiender) så blir spelet genast lättare.
Spelet är väldigt kort. Vilket jag förstår eftersom du är ensam. Världen är olik den i DQ3, mindre städer och så. Visst är det förståeligt att världen har förändrat sig, det har ju gått ett antal hundra år. Städer har raserats av monster och andra städer är sig lika. Det var kul att återvända till gamla platser som man redan besökt i DQ3.
I korthet är DQ1 ett klassiskt JRPG som verkligen visar sina år, men det är inte sämre för det utan tack vare sina moderniseringar blir spelet riktigt kul att spela och jag vill nästan försöka att hitta NES versionen till en billig peng för att jämföra mer.
Dragon Quest 2
Den avslutande delen i Erdrick-sagan är DQ2. Efter DQ1 så skapades 3 riken, alla med en ättling från hjälten Erdrick som regent. När vi börjar spelet ser vi hur den senaste generationen föds. Givetvis är riket med sin fokus på magi platsen där en dotter föds istället för en pojke. Gamla klyschor som man idag börjat att ändra på.
När man samlat sig och fått ihop sin grupp av hjältar och hjältinnor är jag litet förvånad. Hjälten som vi spelar som är här den enda som inte kan använda magi. Så magin blir dina kusiners område medan du är en fysiskt fokuserad hjälte.
Världen i DQ2 är enormt stor. Mycket större än vad den var i DQ1, på 7h är jag nästan klar med DQ1, på samma tid i DQ2 har jag knappt börjat och bara precis fått min tredje kamrat.
Jag gillar gästsystemet som vi får i början av DQ2. Din kusin Matilda slår följe med dig, men du kontrollerar henne inte. Men hon har oändligt med HP och MP så hon hjälper dig med helande magi eller buffar dig eller kanske den största fördelen. Hon kan bli anfallen av ditt motstånd så hon kan bli en odödlig tank. Tyvärr är detta system inte något som man har en längre tid men jag förstår varför.
Dragon Quest 2 delar upp dina karaktärer, Perona är mer fokuserad på magi så hon har väldigt litet HP men massor av MP. Jag finner det dock komiskt att ”magikern” i gruppen är den som kan ropa på hjälp från vilda djur som attackerar motståndet medan hjälten nöjer sig med att kasta stenar.
En samling att spela
Under min tid med DQ1-3 så ser jag verkligen hur serien har kommit att bli så omtyckt. Visst är det litet tråkigt att berättelsen är så långt mellan striderna och utforskandet och att man blir portad från att öppna kistor och dörrar då man behöver ”nycklar”. Vilket innebär att man återvänder till samma stad eller grotta flera gånger.
Jag har inga problem med denna HD-remake. Allt som Square Enix gör med dessa remakes är att göra min önskan att se andra lir omgjorda och återsläppta till moderna konsoler. Chrono Trigger och Xenogears blir genast tankar och drömmar. Då SE hanterat sin DQ-serie med så här mycket kärlek? Ja drömma kan man göra.
