Ett nytt fräscht spel av Ninja Theory och Capcom eller ren smutskastning på serien? Låt oss begrunda det hela.
Dante och jag har ett ganska speciellt förhållande. När jag först hörde talas om det första Devil May Cry var jag rädd att det skulle vara för mycket skräck, en genre som jag inte klarade av då. Med ingång av att det var action och att det skulle vara coolt att slå upp fiender i luften för att sedan peppra dem fulla med kulor så införskaffade jag spelet och tittade aldrig bakåt. Dante var cool, han var ”over the top” med sina sarkastiska kommentarer och syn på sitt liv. Det som verkligen fångade mig tillsammans med hans attityd var just striderna. Full fart från ruta ett med massor av kombinationer att genomföra och attacker att lära sig med en stor variation. Du valde själva om du ville vara snabb eller långsam eller lägga dig mitt emellan de båda extremerna.
En ny Dante
Efter ett antal DMC spel släpps nu DmC: Devil May Cry, en omstart/remake av spelet där vi får träffa på en helt ny Dante, som börjar spelet med att supa sig full och lyckas få med sig två tjejer hem från en fest för att dagen efter vara bakfull. Som genom en ren pik till originaldante får på sig en vit peruk och utbrister ”not in a million years”. Det är en ny Dante och jag hatar varje uns av honom. Denna Dante passar bättre i en amerikansk hjältefilm än som huvudperson i detta spel. Originaldante var kaxig, cool och hade en rå charm som denna Dante saknar. Att han gillar att supa, inte verkar bry sig om livet mer än vilket helvete han själv har då han kan se verkligheten för vad det är. Ett korrumperat samhälle som styrs av demoner som via hjärntvätt eller populära drycker förslavar männnskligheten. Det blir inte bättre av att han ständigt jagas av demoner som kastar in honom i Limbo för att göra slut på hans liv då han är en Nephilim. En ohelig blandning mellan en demon och en ängel och det enda som kan döda stora stygge Mundus.
Allt som gjorde att jag fastnade för den gamla Dante är som bortblåst. Omstart eller ej så bör man inte förvandla karaktärer så här mycket. Vad skulle fansen säga om Mario helt plötsligt i ett nytt Super Mario Bros. var lika lång som Luigi med en kropp som en body builder och istället för att hoppa på fienderna slog han dem i huvudet med en järntång? Det funkar bara inte i min mening. Omstart eller ej.
Buggar galore
Personligen gillar jag att kolla på när andra spelare fullständigt bryter sönder ett spel. Flertalet som när DmC släpptes spelade det och hittade en hel del buggar. Att redan under första spelningen hitta möjligheter till att utföra obegränsade hopp och på så sätt kunna hoppa över vissa sektioner i spelet känns inte bra.
Jag letade inte buggar själv så grovt men jag fick snart höra talas om att Dante kunde använda en av sina nya förmågor obegränsat. Efter att denna glitch hittades började man kalla honom för Super Dante eftersom han utan problem flög hög ovanför banan. På detta sätt kunde man även hoppa över stora delar av spelet. Jag låg raklång och skrattade när jag såg detta.
Ninja Theory verkar inte heller ha kollat koden ordentligt då man vid ett tillfälle ska slåss mot fiender på en avgränsat område. Med enviromental kills kan man använda området till att besegra fienderna. Att en viss typ av fiende då kan fastna på sidan där man inte kan nå denne eller att fiender helt plötsligt försvinner eller att det digitala styrkorset helt plötsligt slutar fungera är inte speciellt bra reklam för ett spel som ska bära DMCs fana vidare till en ny generation.
MasterLL är en välkänd streamare som när han spelade igenom DMC gjorde en liten film som han kallar för ”LL´s FU Moments”. En sevärd film som innehåller en del spoilers men desto mer otrevliga buggar.
Betvingande strider
Något som jag gillade med DMC3 var att jag valde vilket vapen som fienderna skulle slås sönder och samman med. Jag som spelare kunde välja att använda en nunchuck eller en elgitar tillsammans med pistoler eller en hagelbössa. Allt eftersom fick jag mer vapen som alla var riktigt roliga att använda. Man hittade sina favoritvapen och körde på det. DMC ger dig tre skjutvapen och fem närstridsvapen. Du byter enkelt mellan dessa via en knapptryckning. Konceptet borde ge dig en otrolig valmöjlighet i hur du besegrar fienderna men icke, större delar av spelet är du tvingad till att använda antingen demon eller de ängelska vapnen för att besegra fiender vilket begränsar spelet till något irriterande. En fiende är blå, alltså måste du använda något av ängelvapnen för att besegra denna fiende, vilket i samband med att denna typ av vapen är snabbt men ingen skada så tar det en hel del tid. En röd aura och du måste vara mer demon än ängel för att besegra dem. Dock när det gäller demonvapnen så går allting snabbt och brutalt då dessa vapen är långsamma men dödliga efter endast ett par träffar.
Att tvinga dig som spelare att använda vissa vapen till vissa fiender är begränsande och någonting som gör mig irriterad.
Bossgalore
Bossar är nivåns höjdpunkt, att få stå öga mot öga med ett monster eller en kraftig motståndare ger en unik känsla. Bossar finns det en hel del i DMC, inte så många som jag skulle önskat men dem finns. Det som dock förstår upplevelsen är hur de är dirigerade. Alltför sällan är det flera livmätare som ska dräneras och det är jobbigt.
En boss livsmätare ska vara allt man behöver oroa sig för. Har en boss två livsmätare bör det vara så att man börjar göra skada på den andra när den första är slut. För DMC så är denna första livsmätare närmare en sköld som måste tas bort innan man kan göra skada på ”bossen”. Med begränsade attacker och detta så blir bosstriderna mest ett irritationsmoment för mig. Det spelar ingen roll att andra och fjärde gången så är ”skölden” lättare att få ner, irritationsmomentet är redan skapat och jag hatar när det är bossstrider. En höjdpunkt har förvandlats till en avgrund att ta sig över.
Svårt är lätt
Många som började spela DMC3 slutade eftersom det var så ”svårt” även på normal. Jag klarade mig igenom normal utan problem och det är även de kunskaperna som jag lever på när jag spelar DMC så är det endast att jag inte kan avbryta attackanimationerna som i DMC3 för att undvika inkommande anfall som gör att jag tar skada. Samt plattformandet, jag vet inte varför men under genomspelningen tog jag mer skada av att missa hopp eller inte få ut den piska som Dante använder för att ta sig över stora djup. Att göra ett hopp där kameran plötsligt ändrar focus och jag inte ser exakt när den ljusblå eller röda reaktionen blir vilket resulterar i att jag faller mot min död är irriterande.
Med DMC3 och DMC4 i bakhuvudet valde jag från starten att spela på Nephilim, spelets motsvarighet till ”hard”. Jag förväntade mig att inte få en lugn stund eftersom det är vad DMC3 på normal gjorde. Det som möter mig är fiender som villigt står och tittar på mig istället för att anfalla mig och ger mig i princip obegränsat med tid att besegra dem. Visst blir det svårare om man klarar av spelet och då låser upp högre svårighetsgrader men att kalla detta för ”hard” är en skymf.
Något positivt alls i spelet?
Nu har jag spenderat en stor del med att smutskasta detta spel. För mig är det goda anledningar och jag står fast vid att dessa delar är irriterande och förstör spelupplevelsen för mig.
Men då är jag ett stort fan av DMC-serien. I grund och botten är detta ett helt ok slash em up spel med endast buggar och dåliga kameravinklar som största orosmoment. Grafiken och de förändringar som sker när man är inne i Limbo är i princip det bästa med spelet för mig. Att se en dansklubb förändras och bli en bana som verkligen håller rythm banan igenom och en hel del pikar till andra Capcom spel, en ”round 1 FIGHT” dialog som syns på skärmen innan korta deluppdrag inleds? Klassiskt och underhållande.
Tyvärr för mig som ett enormt stort fan av DMC1-4 så faller spelet kort. Det är för mycket som inte känns som DMC även om det är en omstart för att jag till fullo ska kunna njuta av spelet. Med större förmåga att anpassa sig än mig och en kärlek för slash n hack genren så tror jag nog att spelet har sin del i hjärtat hos många.