Ett steg bort från allt anime inspirerat och ett steg in i blodiga strider och korruption.
Jag kastar mig med öppet sinne in i Disciples: Domination. Jag har aldrig tidigare spelat Disciples så det blev en helt ny erfarenhet. Vad som lockade mig var de taktiska striderna, möjligheterna att bygga min egna stad och att jag lyckades se att jag kunde återuppliva döda kroppar till att slåss för mig då jag alltid velat haft mer spel där jag kan spela som en Necromancer.
Efter en kort introduktion till händelserna i det föregående spelet där jag får veta att Avyanna tröttnat på hur flertalet Gudar använde deras land Nevendaar som en enorm lekplats beslutade sig Avyanna att frigöra alla, besegra gudarna och utan att tänka längre blev hon landets drottning. Men regerandet tyngde på henne och hon avsade sig sin tron och lät världen gå utan hennes inblandning. Nu har hon dock återvänt för att åter igen hjälpa landet till sin forna glans då ett mystisk form av mana förgiftar landet.
Mycket att ta in.
Jag börjar spelet och vandrar runt i en grotta, jag träffar på min första kompanjon, Helmer en dvärg kort därefter. Som berättar att dvärgarna flytt från sina berg och nu letar efter en fristad. Som den generösa drottning jag är erbjuder jag dem plats i mitt torn. Jag introduceras till spelets strider där jag på ett hexagonalt rutnät får placera upp mina trupper.
Striderna går väl och jag flyr tillsammans med Helmer. Jag får välja vad jag vill att Avyanna ska spela som. Jag väljer att låta henne bli en ond häxa som förgiftar sina motståndare och väcker de döda från sina gravar för att hjälpa henne.
När vi återvänder till Avyannas fäste blir jag introducerad till ”stadsbyggandet”. Där jag använder material jag hittat eller via ställen jag erövrat som då ger mig passiv inkomst för att förbättra mitt torn eller de 5 olika trupprelevanta byggnader där jag kan rekrytera nya trupper. Blod älvor, dvärgar, människor, odöda och demoner. Alla med sina egna styrkor och svagheter. Då jag denna gång valt att vara elak väljer jag snabbt att rekrytera odöda spindlar som med sitt nät och gift snabbt blir en favoritenhet.
Där varje enhet har 2 förmågor att använda i strid, en passiv egenskap samt en extra egenskap för när de blir placerade på ”baksidan”.
Baksidan, ett smart påfund
Detta med att jag kan placera upp till 3 enheter på en baksida där de inte kan bli attackerade men samtidigt har de förmågor som att läka mina enheter, kasta magi på motståndet eller boosta mina enheter är något jag verkligen gillar. Tyvärr märker jag riktigt fort att 2 enheter som kastar magi på motståndarna och 1 som läker den enhet som har minst hälsa blir snabbt väldigt väldigt starkt.
Enheterna har motståndare i de andra grupperna som de är starka och svaga emot. Detta innebär att tack vare att rekryteringskostnaden för de tidigaste enheterna är så pass billig kan jag om jag vill rekrytera fulla uppsättningar så att jag kan motarbeta motståndet hur mycket jag vill.
Detta är något jag inte väljer att göra eftersom jag då måste mikrokontrollera vilka enheter som slåss i vilka strider. Jag har istället en grundtrupp som funkar mot alla motståndare även om jag ibland blir utsatt för onödig skada.
Ju mer jag spelar desto mer börjar jag att gilla det som sker. Utforskandet på världen sker via häst, när jag når grottor kliver Avyanna av hästen och vandrar. Det finns låsta dörrar, teleporterings portar och blodpölar utspridda på sina stället som innebär att mina kompanjoners unika förmågor kommer till användning. Visst är det mycket att springa runt runt och leta efter blodiga pölar när man rekryterat någon som kan prata med de döda eller använda sig av de portar man hittat. Men det blir kul i längden då man samtidigt blir starkare och starkare.
Den politiska biten där jag som drottning får besluta om hur jag ska gå till väga för att hjälpa eller inte när mina undersåtar kommer och ber om hjälp är intressant. Ska jag välja att få en ”muta” mot att älvorna blir förbannade på mig eller ska jag betala för att låta älvorna få hjälp med en mystisk ondska som plågar dem? Valet är mitt och jag får leva med mina val.
Vad jag inte gillar
Om Disciples: Domination är ett superbt spel där jag får välja klass, enheter och uppgradera Avyanna som jag vill finns det ett par saker jag inte gillar.
Jag förväntar mig att få se bossar i slutet av spelets ”kapitel”. Där jag får testa mina strategiska kunskaper istället för att bara mösa på genom massor av motståndare som jag redan besegrat innan flertalet gånger. Under min speltid har jag stött på 1 boss. Som innebar att jag var tvungen att tänka om hur jag spelade. Något jag uppskattade, men jag vill ha mer, flera bossar. Flera sätt att använda mig av de kunskaper jag skaffat mig för att besegra motstånd.
Dialogen som för berättelsen framåt är väldigt varierande. Ena sekunden pratar Avyanna om hur viktigt det är att riket inte ska gå under på grund av denna mystiska mana korrumption. Sedan efter en strid där jag räddar några odöda som inte vill slåss så ska det firas. Karnalt. Och Avyanna är tydligen inte den som är den utan går gladeligen till sängs med demoner, älvor, dvärgar, människor och odöda. Jag blev shockad när jag klickade på ”hjärtat” och sedan fick läsa en kort men tarvlig romantisk eskapad där både det ena och andra hände. Med bakfylla som följd nästa morgon?
När jag slåss får jag ibland små uppdrag inbäddade i striden. Besegra x antal fiender med magi, låt inte fienden utnyttja din svaghet och liknande. Alltså måste jag om jag vill klara av alla dessa små uppdrag ha en så pass stor rooster av enheter att jag klarar av detta. Något du inte har, eller så måste du så minimaliskt tänka på allt som du gör. Vad fienderna har för förmågor, hur de kan använda dem etc etc. Lyckas du göra detta så blir du belönad med extra utrustning. En ring, rustning, svärd, stavar. Denna utrustning är slumpmässig. Inte i vilken form du får, en ring är alltid en ring men ringens egna statistik är slumpmässig.
Jag hittade en rustning som var enormt bra. Tyvärr dog en av de enheter jag tränat upp i nästa strid och jag laddade om spelet. Då fick jag samma rustning men den var inte lika bra då den saknade de stats som föregående hade. Vilket är synd.
Vissa av de enheter som du lyckas rekrytera har egna namn. Dessa namngivna enheter är anorlunda från de enheter som du rekryterar via dina anläggningar. Om dessa namngivna enheter blir besegrade i strid är de borta för alltid medans dina kompanjoner finns tillgängliga nästa strid.
Jag hittade flertalet utrustningar som skulle ge motståndare runt omkring min enhet en förgiftning. Detta skedde aldrig. Så tooltipsen som finns är inte alltid sanningsenliga, eller så använder jag dem inte rätt.
Slutändan av det hela
Jag gillar att jag när som helst mot en mindre penning kan omvandla Avyanna till en av de fyra klasserna hon har tillgängligt. Jag gillar striderna där varje enhet har sin naturliga kontring. Jag gillar skriken när man utforskar ett fängelse där tortyr pågår. Alla detaljer på så sätt är riktigt bra.
Jag har som sagt inte spelat det föregående spelet Disciples: Liberation men nu är mitt sug enormt.
