Devil May Cry 5

En actionfylld återkomst med allt vad serien står för

Om jag älskar Devil May Cry? Absolut. Serien har haft sina klor i mig ända sedan det första spelet släpptes och jag på ren och skär chans köpte och spelade.

Vad som mötte mig var ren, tung och hård action med en karaktär så spydig och så ”cool” som jag vet inte vad.

När Capcom lämnade över utvecklingen av DmC: Devil May Cry till Ninja Theory blev jag besviken. Varför inte fortsätta den berättelse som de påbörjade med DMC4? DmC i sig var inte heller något att hänga i julgranen med sina begränsningar och väldigt klart tydliga fokus på ”tyck synd om mig” Donte som huvudperson.

Utannonseringen av Devil May Cry 5 tog mig på sängen. Där jag såg Donte hacka sönder mer kryp-liknande fiender sänkte mina tankar då jag inte trodde det var DMC5. När Nero dock började prata och det visade sig vara en robotarm han hade istället för sin högra arm? Intresset väcktes med en gång.

Spola fram till dags datum och efter att ha provat demo och fullständig version så kan jag säga som så, demot gör inte spelet rättvisa. DMC5 är precis så hårt, actionfyllt och ”coolt” som i alla fall jag kommit att kräva av serien.

I sin linda och man precis börjat är spelet allt annat än kul. Nero har få färdigheter och att lära sig hur de unika ”Devil Breakers”, Neros högra substitut för sin arm fungerar? Tidskrävande och allvarligt talat så saknar jag grepp funktionerna från DMC4. Att greppa tag i en fiende bara för att göra en supplex och följa up det med en dropkick i ansiktet? Känslan var enorm.

Men ju mer man spelar desto mer upptäcker man hur kaxig Nero har vuxit upp att bli. Inte lika kaxig som Dante men nära nog. När man sedan av misstag lyckas skicka iväg en arm som en missil bara för att när den återvänder börja använda armen som en skateboard i luften? Jag kan inte hålla tillbaka leendet. Och ju mer jag spelar desto fler förmågor får jag och när man hittat sin stil med dessa? Herre jisses vad man kan göra roliga saker.

Det är här som mitt första negativa med DMC5 inträder. Berättelsen är som ett ihopklippt kollage. Ena sekunden sparkar du röv med Nero, nästa uppdrag tvingas du byta till den mystiske ”V” vars spelstil skiljer sig enormt mot Nero då V inte kan anfalla själv utan måste använda sig av sina tre summons, Griffon, Shadow och Nightmare för att besegra fiender. Han själv kan ge nådastöten om man så önskar.

Konceptet att du åkallar en katt för att ta hand om fiender på marken eller använder en kråka? som skjuter åska ur munnen för att plocka ner fiender på marken är intressant men det känns som att jag hellre hade velat spela som V under hela berättelsen och inte bli tvingad att använda honom.

I och med att spelet hoppar mellan de tre karaktärerna Nero, V och Dante och det enda som sammankopplar dem är den hälsa som du fixar? I allt annat måste du åter igen samla på dig röda orbs för att lära dig förmågor. Jag tycker att DMC4 löste det bättre där du fick tillbaka alla orbs när du bytte karaktärer men samtidigt så förstår jag andemeningen då de första uppdragen som du spelar med respektive karaktär så är de svaga, och i den takt som du byter karaktärer så skulle det inte fungera.

Min andra negativa sak är hur du hanterar undvikande av inkommande anfall. I DMC3 kunde du rulla runt litet hur du ville vilket jag välkomnade. DMC5 så gör du mer av en step-away eller ett bakåthopp och det är allt du kan göra för att undvika attacker, råkar du då trycka åt höger när attacken kommer från höger som en högerkrok blir du träffad ändå och ditt försök att undvika attacken är meningslös.

Kameran ibland ställer till problem då du kanske vill fokusera på området för att leta efter hälsa men kameran tvingar dig att fokusera på fienden du möter. Småsaker men ändå litet irriterande.

Att de äntligen fokuserat med på stridern och gjort så att plattformshoppandet är minimalt är guld värt och gör så att spelet verkligen kan fokusera på sin stil. Style ni vet, något som DMC införde att ju bättre du slåss i striderna desto högre betyg får du? Var uppfinningsrik med kombinationer och olika vapen så får du massor av style-poäng som inte gör något mer än ger dig mera röda orbs i slutet av uppdraget. Tyvärr verkar det som att DMC5 drabbats av DmCs style gradering så att få högsta betyg för striden? Inte speciellt svårt. När jag som varit borta från serien sedan DMC4 kan få SSS rank i en strid bara genom att åkalla Nightmare en gång? Graderingen måste göras svårare. Även om jag spelar på normal så var det alldeles för lätt.

Dante blir snabbt en favorit för mig. Hans kaxighet, coolhet och attityd har inte förbättrats med hans ålder precis utan man kan verkligen säga att han fortfarande är ett barn i sinnet.

Devil May Cry 5 känns lika delar som ett försök att föra serien framåt med introduktionen av flera karaktärer som det är ett homage till de tidigare delarna. Patty från den animerade serien Devil May Cry får ett kort inhop via ett telefonsamtal. De monster som V åkallar känns igen och det pratas en hel del om de tidigare delarna.

Så mycket att de faktiskt gjorde en kort introduktionsfilm till serien med vad som hänt i de tidigare spelen och i den animerade versionen. Jag gillar det starkt.

Vad finns det mer att skriva? Högoktanig action som ju mer tid du spenderar innebär att du får tillgång till mer möjligheter att infliktera smärta på dina motståndare samtidigt som du själv blir säkrare och mer intresserad av att hitta nya kombinationer av förmågor och vapen? Devil May Cry 5 kommer inte riktigt upp i samma nivå som Devil May Cry 3 men herre jisses vad nära det är.

Ett DMC-spel så som DMC ska vara.