Crystar

Den ena obehagligheten efter den andra avlöser varandra i Crystar.

Min fascination för udda spel får sitt lystmätte i Crystar. Konceptet med att tårar rensar själen och på så sätt gör dig starkare känns som en första gång för mig och jag gillar detta starkt.

Rei Hatada har en önskan. Att återse sin mördade syster och för att nå detta mål är hon beredd att offra precis allt. Hela sin varelse om så krävs. Något som de två väktarna Mephis och Pheles som vaktar Purgatory tar notis om för att göra Rei till sin skyddsling och ger henne ett uppdrag, att göra rent hus genom att besegra vandrande själar och Remnants.

Så långt känns spelet inte speciellt obehagligt. Om man inte räknar med att den som mördade Reis syster Mirai är Rei själv som tack vare ett psykotiskt utspel högg henne rakt i magen med ett svärd. Detta utefter ifrån att spelet självmant ändrat ”håll hand med din syster” till ”döda din syster” automatiskt. Känslan var inte skön när det hände och jag mår fortfarande illa av händelsen.

Ju längre spelet fortskrider desto mer otrevliga händelser berättas. Efter att ha besegrat en av de mer levande Remnants får Rei en inblick i dennes förflutna. En glad tjej som bara ville ha en vän men som tack vare sin intelligens blev mobbad och i slutändan tog hon självmord i klassrummet där hennes kamrater ignorerat henne.

Att då tvingas att släcka ut livet på en sådan stackars tjej även om hon har form av ett monster är hjärtskärande och väldigt obehagligt.

Samtidigt så är det just på grund av händelser som detta som spelet är så pass bra som vad det är. Att en utvecklare vågar ta steget in mot dessa områden och utforska vad någon är villig att göra för att rädda vad som står dem närmast är något jag vill se mer av.

Beklagliga begränsningar

När jag å andra sidan kommer bort från spelets berättelse och kommer till själva spelmomenten så är det här som den svagare biten befinner sig.

Spelets strider sker i realtid som ett action-rpg där du som Rei (eller någon av de andra tre karaktärerna) springer omkring i en grotta. Jag kallar det för grotta då det är en del av Purgatory men miljöerna ser ut som skolor eller bara en samling med gator. Omgivningen är fruktansvärt vacker och jag har spenderat mer tid än jag vill erkänna bara med att titta på omgivningarna. I vissa färgscheman dock så blir omgivningen svår att se kistor i.

Striderna är enkla i den formen att du buttonmashar. Innan du lär dig tempot så kommer kontrollen att kännas blockig och oresponsiv. När du lärt dig tajmingen så blir striderna otroligt mycket bättre men tack vare en väldigt begränsad fiendeflora så kan jag inte spela i långa stunder.

Vissa av fienderna är remnants och markeras genom att de är rosafärgade. När dessa kommer in i fältet hör du en skrämmande röst som pratar med dig. Allt ifrån ”låt oss leka” till ”jag vill till min mamma” gör mötet otrevligt. När dessa remnants besegras får man en bit av deras själ. Denna bit renar man senare i sitt rum genom att via tårar ge dessa fragment form. Som används till spelets utrustning. Jag gillar detta koncept och animationerna när Rei gråter är otroligt vackra.

Bra i korta stunder

För mig så passar inte buttonmashing mot samma fiende i fyra nivåer i längre stunder. Jag förstår begränsningen av fiender till spelet då jag verkligen ser hur mycket tid som lagts ner på att skriva så mycket berättelser som möjligt. Och att göra dessa händelser så obehagliga som möjligt. Jag är inte ens säker på att Reis syster Mirai är verklig då vi bara känner Rei som någon som inte vill gå i skolan utan bara vill sitta inne på sitt rum och käka potatis.

Crystar är ett spel som skapar obehagliga händelser och låter sina karaktärer leva med konsekvenserna av sina val och handlingar. Något som jag väldigt sällan ser i spel.