Resan genom tiden för att förhindra en dyster framtid. Konceptet känns igen eller hur?
En gammal saga
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Code Vein 2. Det är min första erfarenhet med den här serien och jag kan efter att ha spelat dess andra upplaga säga att jag inte gillar denna serie.
Berättelsen börjar med att Lou, en revenant som bär en tydligt öppen cirkel i sitt bröst som visar hennes hjärta blir kallad. Det är dags får vi veta och hon lyder och reser sig upp. Därefter följer en karaktärskreation där vi får skapa vår avatar i spelets värld. Manlig eller kvinnlig. Välja hårfärg, storlek på kropp och frisyr, även hudfärg och om vi vill ha ärr eller viss sminkning. Valmöjligheterna är många och om man satte sig in i detta kan man säkerligen skapa nästan vad som helst från andra spel.
När vår avatar vaknar ligger Lou vid vår sida. Hon berättar att vi redan dött en gång, men att hon återupplivade oss genom att ge oss halva sitt hjärta. Ett halv hjärta som vi nu bär på vår rygg. Hon vill att vi ska följa efter henne och när vi når tornets topp får vi veta att världen är på väg att förintas. Då 4 hjältar för hundra år sedan förseglade en ondsint varelse. Men nu börjar förseglingen att brista och i takt med att det blir svagare och svagare försvinner mer och mer av världen.
Lösningen? Tillsammans med Lou ska vi resa bakåt i tiden då det är hennes kraft. Och hitta de fyra hjältarna och hjälpa dem. Eller förgöra dem. Allt för att rädda framtiden.
Jag är inte begeistrad i detta. När spelet då dessutom börjar segt som sirap i sitt rörelsemönster blir jag väldigt besviken.
Souls-like med anime
Stilen i Code Vein 2 är klart tydlig inspirerad av anime. Stilen är unik men samtidigt kan jag inte skaka av mig att någonting känns fel. Jag vet inte om det är ansiktena eller om spelet i graphics-läge skenar iväg.
När jag når spelets första grotta får jag skaffa bekantskap med striderna. Som väldigt tydligt talar om för mig att detta är ett souls-like spel. Fiender gör otroligt mycket med skada, spelet berättar för mig att jag har en ”sköld” i form av LP som jag fått via min partner Lou. Alltså kan jag bli träffad utan att förlora hälsa, till en viss gräns.
Fienderna är aggresiva och har sina egna rörelsemönster som jag måste lära mig, så jag lär mig att undvika genom att rulla åt rätt håll eller när jag kan anfalla. För mig som är van vid att jag kan anfalla flera ggr i rad blir detta en shock och den första gruppen med fiender besegrar mig nästan.
När världen öppnar upp sig blir jag tyvärr mindre intresserad. Jag har inte något emot öppna världar där jag får utforska och leta efter saker men jag söker mig inte till dem. Här då jag också måste springa omkring och tajma mitt uppplockande av växter och andra föremål?
Det blir helt enkelt för mycket irriterande småmoment för mig.
Striderna är spelets stora fokus och det är här som mest fokus ligger. Bossar blir till enorma utmaningar där man lär sig mönster, räckvidd och mera. Vilket om man gillar den typen av spel så blir detta utomordentligt. Men tyvärr är jag inte focusgruppen för den här typen av spel.
Möjligheten att bygga sin spelstil beroende på vilken partner du har, vilket vapen du har, vilken magi du har och så vidare är enorm och jag önskar att spelet gav mig mer motivation att undersöka olika stilar att spela. Kanske när jag blivit något äldre.
