Sandfall Interactive gör nästan allting helt rätt och ger oss en otrolig upplevelse i sitt första spel.
Clair Obscur: Expedition 33, kärleksprojektet som startade som en en manna armé växte och blev till 30. En kärleksförklaring till RPGs med turbaserade strider som vill berätta en historia om kärlek, om förlust och om att inte veta vart man hör hemma ger mig en varm känsla inombords. Sandfall Interactive lyckas göra ett otroligt spel som bara väntar på att spelas.
Smärta och motstånd
När Lumiere föll under splittringen märkte invånarna av att någon långt bort målade nummer på en pelare, en pelare som alla såg. En pelare med ett nummer, när målaren, ”Paintress” vaknade efter ett års sömn försvann alla vars ålder var lika med numret på pelaren. Sedan räknade Paintress ner med ett och somnade om. Det har nu gått 66 år och vi befinner oss i slutskedet på året. Gustave firar tillsammans med sin ungdomskärlek Sophie. Tyvärr är Sophie ett år äldre än Gustave, 34 så det är hennes sista tid.
Att långsamt invänta en kärandes död utan att kunna göra någonting är smärtsamt. Det är något jag själv varit med om och när de går bort gör det ont, riktigt ont. Vad man sedan gör med smärtan är upp till var och en. Folket i Lumiere har i princip delat upp sig i två läger. De som svalt smärtan och bara inväntar utrotning då ålder ständigt sänks och de som vägrar ge sig, de som ger sig ut på expeditioner för att besegra Paintress och få ett slut på detta lidande. Gustave är en av de. Expedition 33 påbörjar nu sin resa för att äntligen få ett slut på deras dilema och besegra Paintress.
Jisses vilken grafik
Världen i Clair Obscur: Expedition 33 är levande, varierande, obeskrivligt vacker. Det är nog ett av de vackraste spelen jag spelat. Stora enorma bredda vyer med skogar, under vatten eller ja det går inte att beskriva. Jag finner mig ofta bara vandrandes omkring för att se världen, se alla detaljer, se dess underbara vyer som jag förlorar mig i.
För att vara en så liten studio som gör detta i sitt första spel? Framtiden lovar gott må jag säga. Dock är grafiken medan väldigt vacker också litet av där spelets svagheter lyser igenom.
När man utforskar den öppna världen blir man förminskad och man ser på konstig vinkel. En ”overworld map” finns det alltså där fiender, superbossar, gömda fiender, genvägar och skatter med mera att hitta. Alla fiender syns på kartan direkt och man kan välja att slåss eller strunta i de, med en knapptryckning får man fördel i striderna (om inte fienden är så mycket starkare än dig eller en boss) och tack vare vinkel man ser blir denna fördelsattack svår att mäta.
Mycket mer så när man utforskar grottor, skogar eller bara vill stanna för en stund ”under ytan” då kameravinkeln skiftar till snett bakom dig så när man springer kan man skapa några konstiga vinklar på karaktärerna som springer snett. Distansen mellan dig och fienderna är också problematiskt att avgöra så tajmar man saker och ting fel får fienden fördel i striderna.
Något jag personligen saknar är en mini-karta någonstans eller förmågan att få upp en karta över området jag befinner mig i. Jag gillar verkligen Expedition 33 ser ut, alltså vill jag utforska, hitta dolda gömmor med skatter eller fiender och därför vandrar jag mig lottlös, i korthet tappar jag bort vart jag befinner mig och springer vilse både en och två gånger. Vilket är förståeligt, men samtidigt väldigt frustrerande när man vill fortsätta och då måste gissa vart man ska bege sig.
Enda kartan man har är en världskarta, en överskådlig sådan som hjälper dig litet med en generell riktning. Så en mini-karta för att hålla reda på vart man befinner sig i världen eller i de skogar eller berg? Ja tack.
musik man vill lyssna på
I samma veva gör musiken sitt absolut bästa för att vara passande för stunden. Man tycker inte illa om musiken om jag så säger utan vill närmare höja den för att kunna njuta medan man utforskar. Att Sandfall Interactive gjort det val att ge bossar, unika fiender och så mycket annat sin originella musik? Klassdrag. Det är lika roligt att lyssna på musiken som vad det är att utforska.
Det finns möjlighet till engelska och franska röster. De engelska röstskådespelarna gör ett enormt jobb och lyckas verkligen ge de olika karaktärerna liv genom sitt agerande. Enda problemet med musiken är i skrivande stund är ljudbalansen litet konstigt. I många fall när jag spelar när musik och röster ska användas samtidigt är rösterna väldigt låga, så låga att man ibland inte hör dem. Men det jobbas på så detta problem ska förhoppningsvis försvinna.
Den stora hästen i rummet
Vad drog mig då till Expedition 33? Vart det möjligheten till att uppleva ett nytt spel? Inte riktigt. Att det var ett kärleksprojekt? Sett för många sådana krascha.
Nej, kort och gott var det de turbaserade striderna. Så fort jag såg att det här spelet valt att använda turbaserade strider i den här generationen av action-lir så blev jag intresserad. Om jag nu är helt nöjd? Absolut inte, helt nöjd blir jag aldrig då det perfekta systemet inte existerar. Gör det system som Clair Obscur: Expedition 33 valt att använda mig glad?
Ja, systemet gör mig glad. Väldigt glad. Interaktiva strider där jag inte bara kan sitta och inaktivt titta på eller bara använda mig av en knapp för att slåss är riktigt kul.
Varje karaktär i Expedition 33 har sin egna stil. Gustave samlar på sig charges till sin robotiska arm, Maelle skiftar mellan olika stancer, Lune är din magiker där olika element kan samlas för att förstärka styrkan och Sciel använder månen och solens kraft för att bygga upp sin styrka.
Olika förmågor, olika sätt att slåss. Något jag starkt gillar. Vapen har sina egna bonusförmågor så man kan välja och vraka för att hitta vad som passar en bäst.
Du hittar diverse Pictos, unika förmågor som varje karaktär kan använda som utrustning. Efter att du slagits med dem ett tag skapas en Lumina variant som alla sedan kan använda. På detta vis kan man ytterligare bestämma vilken roll karaktärerna ska ha i gruppen och vad de ska vara extra bra på. En nackdel med detta system är att spelet inte riktigt berättar för dig ”hur” du fäster de lumina du lärt dig på karaktärerna, det berättar bara ”att” du kan göra det.
parreringar och aktivt spel
Om man gjort sina val för hur man vill att karaktärerna ska vara i strid så är det fortfarande ett helt äventyr att slåss. Varje aktiv förmåga din karaktär använder blir starkare om du lyckas med reaktions systemet Sandfall Interactive valt att implementera.
Varje fiendeanfall går att antingen undvika eller parera (i de flesta fallen). Pareringar innebär att du utför en kontring, och undviker du anfallen tar du ingen skada. Du får bonusexp om du inte tar någon skada så det är ett motiv.
En nyhet är att man även kan ”hoppa” för att undvika ett inkommande anfall och sedan returnera anfallet. Vissa attacker träffar alla medlemmarna i din trupp så det är kul att se hela gruppen parera och sedan returnera anfallet..
Ett turbaserat spel att spela
Clair Obscure: Expedition 33 har en berättelse att berätta och även om det blandar litet för friskt för min smak där Gustave ena ögonblicket är stor och stolt över att Expedition 33 ska vara den sista expeditionen bara för att minuter senare fundera på självmord för att han tror sig förlorat Maelle, sin adoptivsyster? Det hoppar för mycket med sådant.
Grafiken och musiken gör dig lyrisk och du vill bara utforska och spendera timmar i detta otroligt vackra spel. Något jag gjort personligen och jag ångrar det inte för en sekund. Spelet är dessutom roligt att spela så timmarna bara flyger när du spelar.
Striderna gör egentligen ingenting nytt, de väljer och vrakar mellan spel som Paper Mario, FF9 och andra stora turbaserade strider. Men summan av alla delar innebär att striderna aldrig blir tråkiga, man är aktiv hela tiden och förutom den frustration med pareringar som misslyckas (jag tryckte ju i tid!) så är det hur kul som helst.
Jag tar av mig hatten för det Sandfall Interactive lyckats skapa och önskar dem all lycka i framtiden, för jisses om detta är deras första spel så vill jag se vad mer de kan göra med den här genren.
