Vid en andra blick är Catherine fortfarande lika bra och fortfarande lika skrämmande.
När Atlus annonserade deras första Playstation 3 spel i form av Catherine med släppdatum 2011. Ett spel där relationer ställs på sin spets och visar hur bekymmersamma de kan vara.
Med de tankarna rusandes genom sitt huvud gör Vincent som han alltid gjort, spenderar tid tillsammans med sina barndomskamrater vid baren Stray Sheep. Full och ensam träffar Vincent på Catherine, en förförisk ung dam som tycker att giftemål är en förlegad sed, ”Vem vill binda sig liksom?”. Dagen efter med minnesförlust av kvällen innan vaknar Vincent upp med Catherine, naken i sin egna säng. Han har just varit otrogen och han kan knappt tro det själv.
Catherine: Full Body har mycket gemensamt med sitt tidigare alster Catherine i att till vardags finns den kärlekstriangel mellan Vincent och Catherine och Katherine intakt. Hur man som spelare väljer att agera via dialogval bestämmer man hur Vincents syn på relationer blir. Att se Vincent bli helt förskräckt när han vaknar upp med Catherine är förståeligt och animeringsstudion lyckas på ett bra sätt förmedla känslor via animerade scener.
Kärlekstriangeln har nu blivit en kvadrant.
Om vardagssysslorna där spelets berättelse förs framåt är bra animerade och baren Stray Sheep känns som ett ställe jag absolut skulle vilja spendera tid i återfinns också den känsla av skräck som gjorde spelet så otroligt bra när det först släpptes. När jag blir så pass skrämd att jag hoppar till av rädsla vet man att det är något extremt bra.
Catherine: Full Body lyckas nämligen med konststycket att blanda romantik, relationer och skräck med pussellösning. Ett rykte börjar sprida sig att män som är otrogna börjar drömma mardrömmar. I mardrömmen så klättrar du uppför ett torn och om du trampar snett och ramlar utan att vakna i drömmen så dör du i verkligheten. Mystiska dödsfall rapporteras dagligen på TVn och Vincent och hans vänner blir allt mer oroliga.
Vincents mardrömmar där alla ser ut som får förutom han själv är den sista delen av Catherine: Full Body. I spelets banor som är pusselbaserade klättrar du upp för en torn beståendes av flera delar. Pusslen kanske börjar enkelt där du bara har några block att dra ut för att kunna klättra vidare men de blir snabbt krångliga och du tvingas att använda både hjärna och kameravinklar för att fortsätta. Tyvärr är kameravinklarna ibland väldigt jobbiga och du har svårt att se exakt vart du bör klättra för att klara dig undan de fallande bitarna. Både en och två gånger har jag varit tvungen att försöka igen från början för att banan helt enkelt hunnit ifatt mig så jag inte kan röra mig. Frustrerande svårt och i gengäld är känslan av när man löser problemet euforisk.
Med Full Body introducerar även Atlus ”Remix Mode” där det tillkommer nya block som sitter ihop. Tänk dig Tetris liknande block och när du flyttar de så flyttar sig hela skapelsen tillsammans. Något som ställer till problem när man snabbt måste tänka på hur man ska klättra och allt man har är ett 4 delar stort block som effektivt kommer stoppa dig oavsett hur du skjuter på det.
Catherine: Full Body är ett ypperligt exempel på att Atlus vet exakt hur man släpper ett spel på nytt. De har animerat helt nya scener, introduktionen av Rin som ett tredje alternativ för Vincent. Att de suttit och gjort om varje bana för att kunna göra ”Remix Mode” mer utmanande än det vanliga normala alternativet visar på uppfinningsrikedom och intresse.
Kort sagt är Catherine: Full Body ett djävulskt bra spel även om du spelat det tidigare Catherine.
Tack till Sega of America som varit vänliga nog att stå för denna recensionskod.
