Med författaren bakom Persona 2 står mycket på spel, tyvärr faller Caligula Effect på flera små och stora detaljer
En värld inte olik vår egen
Mobius är platsen som alla vill vara på. En egen gjord version av staden Miyabi där allt handlar om individernas lycka. Så mycket lycka att de inte får bege sig därifrån eller om något saknas dem tar U gärna reda på vad det är som saknas för att man inte ska vilja bege sig därifrån. Hon har nämligen som en av två virtuella idoler skapat Mobius och pratar ständigt om att hon inte kan släppa iväg någon för att hon har lovat någon att så ska det bli.
I gengäld får alla som blir indragna i Mobius en skola och konstanta sångshower av U. Prov, examen och liknande är ett minne blott. Du kommer aldrig därifrån och du kommer aldrig att åldras. Tillsammans med dina andra kamrater i ”Go-Home Club” letar ni efter ett sätt att bryta Us kontroll över världen och bege er hemåt till den riktiga världen.
Små saker förstör helheten
Det är här som mina problem med spelet börjar. I vad som känns som ett försök att på ett eget sätt imitera de sociala länkarna i Persona 3 & 4 har Caligula Effect ett enormt antal NPCs som du kan prata med, lära känna och i slutändan hjälpa med deras trauman. Allt visas i ett trevligt träd och när du zoomar ut upptäcker du att det nog finns över 300 personer att bygga vänskapsband med. Dialogerna det jag testade var NPC ställde fråga, skärmen slocknade till svart och sedan ett optimistiskt svar från NPCn. Yay ni är nu bekanta!. Vissa människor pratar inte med dig förrän du känner deras kompis, eller kompisens kompis och på så sätt skapas ett nätverk av vilka du måste prata med. Vilket i den här omfattningen blir alldeles för stort och krångligt.
Persona 5 som jag senast kommer från hade 19 karaktärer, varav 8 av dem var dina lagkamrater där varje person hade ett unikt scenario. Tack vare att Caligula Effect på sitt tråkiga sätt introducerar mig till deras sociala länkande faller intresset fort bort.
Se dina chanser krascha
Grundidén för Caligula Effect är god. Riktigt god till och med. Att slå¨sig från från vad som närmast kan beskrivas som helvetet på jorden (en plats, upprepa varje dag) och musiken är enormt positiva. Utförandet av de sociala interaktionerna blandat med spelets stridssystem ”Imaginary Chain” där du kan slå samman attacker i en längre följd för att maximera din skada är intressant. Åter igen blir det utförandet som drar ner spelet. Jag följde spelets instruktioner, använde de förmågor som den hjälpdel bad mig göra och upptäckte att jag ju kunde länka vidare attacker. För att maximera attacklänkens skada så att jag besegrade fienden istället för att denne överlevde. Sagt och gjort, jag valde ut en passande avslutning på min kombination och satte igång striden bara för att få se den tredje och extra attacken som jag själv la till fullständigt missa motståndaren.
Om jag efter varje vald attack och ska få se en teaser av hur det kommer att gå måste detta vara vad som även sker när striden sätts igång. Men nej, det är bara en teaser, hur det möjligen kan gå.
Detta är irriterande för mig och jag vill inte slåss. Konceptet att länka samman olika attacker och att själv kunna se hur varje attack utspelar sig är god men utförandet lämnar mycket att önska.
Grundarbete betyder risker
Samma sak är det med att föra fram berättelsen. I sann anda från ett JRPG spenderar du en hel del tid med att springa runt och prata med NPC. Caligula Effect visar en mätare över varje NPCs huvud, är mätaren över ett visst %-tal finns det en risk att den NPC du vill prata med i verkligheten är en fiende. Jätteroligt att springa omkring och leta ledtrådar till hur du ska kunna fly från Mobius bara för att hamna i en strid med vad du trodde var en NPC. Inte riktigt nej.
En bra idé men uruselt utförande
Caligula Effect har mycket bra människor bakom sig. Skriptförfattaren från Persona 2: Innocent Sin och musiken är riktigt bra, jag diggar den så att säga och jag kan stanna upp bara för att lyssna. Men utförandet av striderna och den i det stora hela alldeles för massiva sociala aspekten för att lära sig förmågor och få utrustning? Nej tack. Att spelet glatt berättar att det finns dolda världar som man uppmanas leta efter speciella ”ord” som kan ha en drop rate på 1/500000 blir inte direkt upplyftande. Spelet faller på utförandet av sina idéer. Litet synd då spelet hade en så pass intressant berättelse.
