Rytmen greppar tag i dig och vägrar att släppa taget.
Crypt of the Necrodancer fascinerade mig. Jag var aldrig någon bra spelare då rytm och jag inte riktigt fungerar tillsammans. Men jag gillade upplägget och musiken.
När Cadence of Hyrule utannonserades undrade jag hur de skulle lyckas kombinera två så olika spel. För Legend of Zelda har för mig handlat om att utforska landet Hyrule, träffa människor och att besegra den ondska som finns. Necrodancer har för mig handlat om att lära mig rytmen i låten och sedan blanda den med att anfalla fiender och att samla kristaller.
Hur i helskotta kan man lyckas få ihop dessa två till ett spel? Brace Yourself Games lyckades dock med bravur. Aldrig förr har jag så sett fram emot att få besöka Death Mountain som nu. Musiken gör sitt och fienderna är otroligt charmiga, framför allt som de själva dansar i takt med musiken. Utforskandet känns väldigt trevligt och att hemligheter döljs på klassiskt Zelda-manér gör inte saken sämre. Buskar kan leda till dolda grottor, väggar kan sprängas sönder för att hitta skattkistor.
Pussel finns det även gott om i Cadence of Hyrule. Några med enkla lösningar, andra som i princip kräver klassiska föremål från Zelda-världen för att lösa. Jag har alltid tycka illa om att man i Legend of Zelda måste vänta tills man har ett visst föremål för att kunna lösa ett pussel. Den irritationen finns fortfarande kvar även här men alla remixer av klassiska Zelda låtar gör att jag åtminstone kan njuta av musiken.
Mer Necrodancer än Zelda
Om det finns något att ”klaga på” mitt i allt dansandet så är det att Cadence of Hyrule känns mer som ett skin till Crypt of the Necrodancer än en kombination av de två. Visst, du utforskar grottor, du har en värld att utforska och de gamla klassiska fienderna från Zelda finns med. Bomber, sköldar, hookshoot, bumerang, båg & pil. Många föremål har sin unika användning och jag gillar det.
I gengäld så är striderna rent tagna från Necrodancer, du måste lära dig banans rytm för att kunna röra dig på ett effektivt sätt, bossar har sina attackmönster som du måste följa i rytm. Fiender har också attackmönster som du måste först lära dig och sedan lära dig att kontra, i takt. Vilket har en inlärningskurva som kan kännas litet hög. Men ju mer man spelar desto mer lär man sig.
Runt om i världen hittar du skyfflar, vapen och annan utrustning som du med lätthet känner igen från Necrodancer. Till och med den hederliga ”glaskanonen” i form av glasvapen/utrustning från Necrodancer finns med.
Det är mitt enda klagomål. EN mer balansering mellan de två hade kanske varit att föredra men jag kan samtidigt inte för mitt liv komma på hur de kunda ha balanserat det annorlunda.
Cadence of Hyrule är ett spel som du kommer att spendera mycket tid på. Om inte för själva spelidéen så för musiken. Jisses vilken bra musik det är. Jag önskar att soundtracket kunde släppas separat snart.