Flaggskeppen intar västvärlden med storm och kulregn.
Azur Lane började som ett gacha spel på mobil. Där den stora kicken var att moderna skepp tog formen av olika kvinnor. Sedan var det att upprepande slåss mot fiender för att få bättre utrustning, skaffa fler skepp och till slut kanske även lära känna skeppen litet bättre.
För ett mobilspel så fungerar detta koncept ypperligt. På en konsol där spelet då tagit valet att prestera striderna i realtid så börjar problemen för mig.
Skotten som du avfyrar känns som att de automatiskt riktar in sig på fiender i området som du siktar på. Alltså behöver du inte sikta speciellt noggrant. Striderna utförs på samma tråkiga vattenyta där fiender skapar begränsade områden så att innan alla fiender är besegrade är du fast i ett visst område.
Olika skepp har olika utrustning och passar därför bättre till att ta hand om olika fiender. Men det känns inte som att det spelar någon större roll utan hittar du ett skepp eller karaktär som du gillar så klarar du dig bra med denna. Motståndet känns tråkigt. Azur Lane: Crosswave lever verkligen på att du ska spendera tid med att grinda för drops för att göra dina karaktärer starkare och din utrustning lika så. Annars så är striderna så monotona att jag knappt inte orkar med dem.
Det positiva hos Azur Lane: Crosswave handlar istället om spelets berättelse. Där karaktärsporträtt blir levande och dialogen som framförs är superb. Jag sitter verkligen och ser fram emot hur handlingen och dialogen kommer att föras vidare. När det dock blir uppenbart att jag snart kommer behöva slåss så blir jag bara besviken.
Shimakaze som jag börjar att spela med är energisk och snabb att göra saker. Även om hon oftast rusar iväg utan en plan som leder till problem så fastnar hon på mig. Istället så blir det extremt intressant att se hur hon agerar tillsammans med andra skepp eller hur de andra skeppen reprimerar henne för misstag eller önskar henne lycka till.
När jag på världskartan letar efter föremål som gestaltas av kistor hör jag upprepade gånger ”Shimakaze hayai desu!” som enkelt översatt blir ”Shimakaze är snabb!”. I början är detta en gullig reaktion men när du efter en kort tid letande på världskartan börjar höra denna one-liner var femte sekund så tröttnar man väldigt väldigt fort.
Tyvärr är detta något som genomströmmar hela spelet. Medan dialogen är rolig och för spelet vidare med sin charm och introduktion av karaktärer och allt så blir striderna något jag tröttnade på väldigt fort. Alldeles för fort skulle jag tyvärr vilja påstå.
Azur Lane: Crosswave har en god grund och fans av serien som finns i världen kommer inte ha några problem med att spendera timtal med samma uppdrag för att få loss drops som kommer som belöningar för att skapa de ultimata skeppen. Jag ser bara ett väldigt monotont spelande där jag inte behöver göra speciellt mycket för att enkelt besegra allt på skärmen och då blir det för mig tråkigt. Grindande i exempelvis Disgaea sköter allt detta på ett mycket bättre sätt i jämförelse.
