Ett steg framåt, två steg bakåt. Atelier Sophie gör mig besviken, dock kommer nog alla andra njuta av detta spel.
Med spelet Atelier Iris: Eternal Mana blev jag först introducerad till Atelier-serien. Spelet var mjukt, vackert och hade en ganska ovanlig berättelse. Det som även gjorde spelet unikt för mig var att man fokuserade så enormt mycket på att skapa föremål. Vapen, föremål, utrustning. Man skapade allting själv. Själva berättelsen kunde inte föras vidare om man inte skapade vissa föremål.
De två kommande spelen var lika roliga dem. Sedan dök Mana Khemia upp där man gjorde föremål för att få nya förmågor och helt enkelt var dina nivåer i spelet. Sedan kom Atelier Rorona upp och hela serien tog ett steg bakåt kändes det som för mig. En tidsbegränsning lades på spelet och man var tvungen att planera, planera planera. Ville du ge dig ut och samla föremål för att göra de föremål du behöver för att ta dig vidare? Då måste du planera vem du vill ta med dig och betala dem. Att skapa föremål tog överhanden och striderna som varit en av seriens höjdpunkt försvann nästan helt.
Där dog mitt intresse för Atelier-serien. Jag har tittat på titlarna som kommit och upptäckt att skapa föremål tagit mindre plats i spelen. Med Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book har serien tagit ett steg framåt då tidsbegränsningen är delvis borta. Samtidigt så ligger spelets verkliga fokus på alla föremål som du skapar och det system som de skapat är otroligt och för de verkligt fanatiska spelarna så kommer nog detta system innebära många timmars nöje då det är som att spela Tetris.
Systemet förklaras riktigt bra och man har så många möjligheter med detta för att förbättra de föremål man skapar så här kommer den mesta tiden att spenderas. För mig dock så känns det som fel fokus. Hade Gust lagt ner tid på att utveckla striderna och göra dem roligare istället för att i princip få en sämre variant av Mana Khemia så hade jag fått ut mer nöje av spelet.
Att spendera tid med att samla föremål samtidigt som man undviker fienderna på skärmen är enkelt och effektivt. Att slåss mot fiender går dock trögt och är för mig inte speciellt roligt då jag måste initiera varje runda av striden. Disgaea sköter detta på ett mycket bättre sätt med hur man initierar stridens runda.
Tidens gång
Tiden står aldrig stilla i Atelier Sophie. När du slåss, vandrar mellan olika statsdelar eller tar dig till nästa plats så går tiden. Detta betyder att precis som i riktiga livet har vi morgon, dag, kväll och natt. Beroende på vilken tid på dygnet som du befinner dig på en plats så återfinns olika material att samla, olika fiender att slåss mot. Så det blir en massa omkring springande om man hittar en unik drop från en viss fiende på en viss plats. Mana Khemia löste det problemet med att ge dig olika förmågor för att få unika föremål. Jag hittar inte detta i Atelier Sophie.
Scener som för berättelsen framåt verkar vara oberoende av vad du gör, helt plötsligt så hoppar spelet bara in i en scen som för spelets berättelse framåt eller introducerar nya karaktärer. Jag trodde att berättelsen skulle föras framåt av de föremål man skapade, men för att få idéer till nya föremål att skapa så måste du helt sonika springa omkring och slåss, prata med folk i stan och jag vet inte riktigt allt. Att det känns så slumpmässigt när detta sker och hur det sker gör mig irriterad. Men det kan även vara att jag helt enkelt inte är van vid detta system.
För de som gillade de senaste spelen
Atelier Sophie har en medryckande berättelse med Sophie som vill bli en lika bra alkemist som sin farmor som hjälpte människorna i byn med sin alkemi. En dag hittar hon en mystisk bok som efter att Sophie skriver ner ett alkemirecept i boken blir levande. Levande som att boken flyger omkring och pratar och har en egen vilja. Tyvärr saknar Plachta större delen av sitt minne. Så tillsammans ger de sig ut på äventyr för att göra Sophie till en storartat alkemist och för att hjälpa Plachta att återfå sitt minne.
Jag vill gilla det här spelet med dess varma karaktärer och intressanta story men spelets system för strider och att allt fokus verkar ha lagts på att göra skapandet av föremål så pass unikt och roligt tillsammans med tidsbegränsningar gör att jag tyvärr inte kan säga att jag gillar spelet. För de som gillade Atelier Rorona och de senare kommande spelen till Playstation 3 har dock mycket nöje att se fram emot. Tyvärr är jag inte en av dem.