En dyster framtidsvision träffar väldigt nära.
Jag har aldrig varit främmande för att se en värld i ruiner. Genom anime, manga och filmer har detta varit ett tema som alltid funnits där. Om det är för att jag blivit äldre eller för att spelet i sig gör det på ett sådant ypperligt sätt vet jag inte men Arc of Alchemist träffar mig rätt i hjärtat i hur jag tror framtiden för vår jord kommer se ut.
Efter enorma krig för resurser är vår värld bara en enorm öken där överlevarna har enorma problem för att klara vardagen. Men någon har varit smart nog att lämna legender efter sig i ett hopp om att när världen är mogen och överlevarna hittat tillbaka till att bry sig om varandra så kan världen återställas.
En värld i ruiner
Världen i Arc of Alchemist är dyster. Världen ligger i ruiner där mekaniska monster vandrar omkring och floran är inte speciellt vänligt inställd till de få överlevarna som fortfarande finns. Deras uppdrag att hitta ”den stora makten” som kan rädda världen och återställa den till den mytomspunna värld av vatten som den enligt legenderna en gång var.
En enorm öken att utforska och att leta material i.
Jag har svårt att beskriva hur hårt detta spel träffade mig i hjärtat. Inte för att jag är någon miljönisse men att se en värld där överlevarna desperat måste utforska med allt mindre resurser för att överleva och hoppas hitta något användbart tog mig med storm.
Fria strider
Striderna som en stor del av spelet består av sköts helt i realtid. Du utforskar öknen och när du springer på vissa punkter så kan du bli överfallen av fiender som vill ha ditt skin eller vad nu de kan tänkas vilja ha. De är inte vänliga och du tvingas att slåss.
Jag gillar konceptet med fiender på skärmen även om jag ibland blir irriterad då fienderna plötsligt är flera gånger starkare än dig och gömmer sig i skuggorna bara för att plötsligt anfalla dig. En bra simulering av att man aldrig är riktigt säker visst men när en fiende har enorm räckvidd och kan slå ut hela din grupp av tre med ett anfall från avstånd så blir jag irriterad.
Utav de sju karaktärerna som spelet har satt som huvudpersoner kan du ta med dig tre åt gången. Resterande är med i sekvenser som för berättelsen vidare och får erfarenhet av att du slåss men är mest vid sidan av om man så säger. Varje karaktär har sin speciella spelstil och fokus. Något som jag gillar då det ger mig möjligheten att välja ut den karaktär som jag helst vill spela som och kan därefter vidare utveckla min spelstil med förmågor och statusförbättringar.
Att bli besegrad verkar inte skapa några direkta probelm annat än att man återvänder till basen och får försöka igen. Om dina kamrater skulle bli besegrade så är det ok, bara att vänta tills de återfått medvetandet även om det tar en lång tid. Om den karaktär som du kontrollerar blir besegrad dock återvänder du till basen och får försöka igen.
Via ”lunagears” kan man använda de olika elementen. Man kan även kombinera dem för att få fram unika skapelser. Jord elementet skapar exempelvis block för dig att klättra på eller som skydd mot fiendeeld om du endast använder jord. Kombinera jord och eld och du har plötsligt fått en statisk eldkastande vakt som hjälper dig att besegra fiender. Konceptet känns fräsch och jag gillar det skarpt.
Sim City byggande
Om utforskandet av ”begynnelsens öken” är det område då du springer omkring och slår maskiner och vild ur livet så är det hemma vid basen som spelet tar steget in i byggnation. För att klara av att utforska öknen så måste du uppgradera din bas, något du gör via pengar och föremål som du hittar i öknen eller från besegrade fiender.
Att lägga pussel där varje sektion tar upp ett visst antal block med bonusar om du placerar flera av samma byggnader bredvid varandra skapar intressanta problem då man verkligen måste se till att man har en klar byggnadsplan innan man börjar bygga.
Då man även kan välja att göra sin hembas större istället för att bygga nya byggnader så finns det en hel del att planera. Precis som om man skulle bygga sin egna stad.
Att Arc of Alchemist blandar dessa två genrer betyder att man har en hel del grinding framför sig för att hitta material, pengar och levels för att kunna överleva i utforskandet. I korta epoker känns detta som en bra idé men det är inget som jag klarar av i flera timmar i sträck. I början var det skoj att utforska öknen men efter att flertalet gånger helt plötsligt bara ligga på marken och skärmen kastar mig tillbaka till basen så börjar intresset bytas ut mot irritation. Vilket gör att man stänger av spelet för att återvända senare.
Spelets berättelse känns väldigt knäckt. Ena sekunden pratar de tillsammans om hur viktigt det är att alla överlever då alla är bra på olika saker. Att de bryr sig om varandra som en stor familj. I nästa sekund så är en av karaktärerna utvald för att hålla ett tal vid ett möte? Scenerna hoppar vilt fram och tillbaka vilket skapar en känsla av att spelet är gjort för att man ska spela igenom det flera gånger och göra olika val. Eller jag vet inte, på kartan fanns det flera utropstecken som visar att här finns det berättelse att se! Men efter att ha besökt en av de så försvann de andra så jag vet inte.
Väldigt hoppande mellan olika saker. Något som jag inte uppskattar.