RTS på konsol har haft få lyckade framgångar. Kan Aedis Eclipse trotsa detta och nå framgång trots att det har några år på nacken?
Tre berättelser i en
Det första man får göra när man startar ett nytt spel är att välja vart man vill börja. Världen består av tre nivåer, Himmel/Helvete, den normala världen och den undre världen. Beroende på vilken plats man väljer att börja på ändras din berättelse. Så i verkligheten får man tre berättelser i samma spel.
Quinn och den undre världen
Jag valde att börja spela i den undre världen. Jag får i egenskap av Quinn bemöta problemen med att leva i en värld utan en riktig sol. Allting är konstruerat med hjälp av teknik så världen känns väldigt dyster och grå. Här går Quinn i skola med sin kompis Gon och rikebarnsflickan Keri.
En dag hör de talas om att några mystiska soldater har invaderat deras område och nyfikna som de är bestämmer sig Quinn och Gon för att trotsa reglerna om att söka skydd. Istället ger de sig av för att närmare undersöka dessa mystiska soldater. Keri möter dem i skogen utanför staden då hon la ihop två och två och förstod vad dessa bråkstakar till pojkar skulle göra.
Saker går som de brukar och Quinn och hans vänner blir inkastade i ett krig som kommer att ta dem ovanför sin egna värld. Under resans gång träffar de dessutom på olika individer som av en eller annan anledning sluter upp till dem.
Strategi blandat med realtid
En stor del av spelet består av strider. Dessa blandar upplägget med att du flyttar runt på en karta bestående av rutor. När du och en fiende befinner er på samma ruta blir det en strid. Dessa strider sker i realtid där du har en “kapten”, dennes front och bakre styrkor och om möjligt en hjälpreda. Innan varje strid får du bestämma en strategi, om du vill vara aggressiv, defensiv eller använda någon av den för kaptenen speciella strategi som finns tillgänglig. Detta ökar och minskar olika variabler i dina attribut. Spelar du defensivt får du mer defensiv styrka men gör mindre skada på dina motståndare exempelvis.
Du börjar spelet med att ha tio enheter, fem fram och fem bak. Allt eftersom spelet går och du slåss med din karaktär så får denne tillgång till mer enheter. Det verkar som att 30 enheter, tjugo fram och tio bak är max.
Varje omgång som spelas av dig och dina motståndare innebär att du har ett antal aktioner att göra. Allt ifrån att förflytta dig, utforska städer och platser till att slåss. Placering av mer än 1 kapten på samma plats innebär att striderna blir längre och delas upp i olika ronder. För att vinna krävs det att du besegrar samtliga fiender på platsen.
Grinding med en twist
I ett spel som detta krävs det nästan alltid att man spenderar timmar med att grinda. Detta är sant även här då fienderna raskt stiger i erfarenhet och enheter. Inlärningskurvan är även den väldigt brant och det tar tid att lära sig allting.
Vanligen spenderar man därför en massa tid på en och samma bana med att besegra fienderna om och om igen för att sedan gå vidare till nästa uppdrag som har relevans för berättelsen. I Aedis Eclipse får fienderna en erfarenhetsboost så att om du besöker en tidigare avklarad bana så har alla fiender samma nivå som den kapten hos dig som har mest erfarenhet. Så det blir lätt väldigt svårt att levla sina svagare karaktärer om man inte är försiktig.
Massor av karaktärer
Det är samma företag som gjort Agarest som står bakom Aedis Eclipse och det märks i antalet karaktärer. Du har karaktärer som är relaterade till berättelsen och du kan övertala tillfångatagna fiender att slå följe med dig. Vissa platser på utvalda banor innebär att olika karaktärer från andra spel frågar om de får slå följe med dig.
Som mest kan du ha tjugo karaktärer på samma bana om du vill. Men det är för många karaktärer för att man ska kunna fördela erfarenhetspoängen jämnt mellan dem. Du väljer ut dina favoriter och kör med dem och hoppas på det bästa.
Ett intressant upplägg
Jag gillar upplägget. Att ha tre olika världar med olika uppsättningar karaktärer och egna berättelser är en riktigt bra tanke. Karaktärerna är älskvärda och står alla för sina egna principer. Det jag ogillar är striderna. Missförstå mig rätt nu, jag tycker om upplägget att ha kontroll över alla olika grupperingar av min formation och att jag själv får stå till svars om någonting går fel. Men jag vet inte om det är för att jag inte förstått spelmekaniken ordentligt men allt för ofta om det är en bossstrid eller en jobbig strid tar jag helt enkelt Quinn som jag givit tjugo stora starka riddare som front-attackerare och låter honom sakta men säkert nöta ner motståndet. Det har fungerat hittills.
Litet mera strategi hade varit att föredra och jag förstår nu varför jag gillar strategiska spel som Disgaea eller Final Fantasy Tactics som ej är i realtid mer. Men det är verkligen ett fullgott alternativ till ett strategi och RTS-spel på en PSP. Trots sin ålder så fungerar det verkligen. Men varning utfärdas för att man måste grinda.