En gammal 90 tals klassiker får ett fräscht utseende. Håller liret än idag?
När det ursprungliga Actraiser släpptes under 90-talet så tog det världen med storm. Otrolig musik, snabb action och ett simuleringsläge där du bygger upp en stad genom att använda dina övernaturliga krafter.
För ja, du tar på dig rollen som en högre makt och genom dina aktioner frälser du dina tillbedjare från ondskans makter. En något överdriven egenskap för dig som Gud. En sorts Gud i alla fall, som under tidens gång har förlorat din makt på grund av att dina tillbedjare har blivit slaktade, bortdrivna eller rent av gått ur tiden. Men du har bestämt dig för att trotsa ondskans makter som tagit över landet.
När du är klar kommer ondskans härskare att önska att han aldrig blivit född!
Strider och simulering
I korthet kan Actraiser delas upp i två lägen. Ett actionlir där du i bästa stil hugger dig igenom alla monster och makter som tillhör den onda sidan. Det är här som spelets musik verkligen kommer i synfältet, eller hörfältet borde jag säga. Musiken är det absolut bästa med dessa actionbanor. Hetsig, rökande het musik som fullständigt vräker ur sig kvalité gör att även om fienderna sedan länge är sönderhuggna så är allt du vill göra bara att stå still och börja dansa.
Jag valde att spela på Normal i svårighetsgrad och jag vet inte om det är beroende på att jag sett speedruns av det ursprungliga spelet till SNES eller om det bara är min ålder men spelet känns väldigt lätt i dessa banor. När jag vant mig vid den något stela kontrollen blir monsterslaktandet en enkel resa till banornas bossar. Där bossarna i princip tack vare min hälsa blir stå stil och hugg, hugg hugg tills antingen du eller bossens hälsa är på 0. I varje fall vinner jag och banan är avklarad.
På varje bana finns det 3 dolda föremål att hitta, dessa ger dig mer HP/MP vilket du i längden har stor nytta av och gör att banorna är återspelningsbara till en ”hitta varje uppgradering för att bli så stark som möjligt!” resa. Jag uppskattar det enormt mycket då jag tack vare detta med lätthet i spelet kan återvända till mina favoritbanor för att bara sitta och lyssna på den underbara musiken.
Spelets andra del
När man klarat av de actionfyllda banorna hamnar man i den del som många kommit att avsky eller hata med Actraiser. En simuleringsdel där du som ”Gud” får ansvaret för att dina tillbedjare ska frodas och växa. Till din hjälp har du en Ängel som konstant flyger runt och skjuter pilar på de monster som skulle försöka skada dina tillbedjare.
När katastrofen dock är framme, människorna kan inte hugga ner träd då de är skyddade mot mänsklig åverkan eller när en öken är för instabil måste du som Gud träda fram med mirakel. Åska, regn, vind, vatten och sol står till ditt förfogande och varje magi använder du med fördel för att ge ditt land så stor chans som möjligt så att dina tillbedjare frodas.
Känner du dig elak kan du även. åkalla Guds vrede och förstöra hela din bygd. Valet är ditt, i det långa loppet så vill dina tillbedjare att du ska förstöra det gamla. Ut med det gamla och in med det nya så att säga. Vilket för mig som är känslig känns grymt. De vill ha större hus, men för att de ska bygga större hus måste jag först förinta de gamla husen med åska och dunder.
Det är litet tråkigt att de enda byggnader som jag personligen som spelare kan bestämma vart de ska placeras är torn och fästningar som används i spelets ”siege mode”. Tänk tower defence med hjältar och byggnader så har ni en bra grund idea. Fästningarna och tornen kan uppgraderas och när ondskans makter tröttnat anfaller de din bebyggelse.
Vilket innebär att du hoppas och håller tummarna att du placerat ut dina defensiva byggnader på rätt plats. Eller att du har gjort rätt byggnader för dessa taktiska inslag har olika uppdrag där allt ifrån ditt huvudsakliga tempel till speciella byggnader måste överleva för att du ska kunna gå vidare i berättelsen.
När fienderna har fri tillgång till dig eftersom de gator du byggt inte går att försvara ordentligt blir jag frustrerad. Vad är det för nytta om jag har en defensiv byggnad i ett område av kartan när fienderna helt enkelt ignorerar den och anfaller mitt tempel istället? Palisader, vässade pålar som ska förhindra motståndets framfart ignorerar då fienderna går rakt igenom dem och sedan struttar vidare utan problem.
Om de actionfyllda banorna är spelets stora styrka tack vare musiken är dessa Sieg Modes spelets sämsta del. Bara på grund av hur dum AIn är.
En återblick av glädje
Actraiser: Renaissance är en utomordentlig remake av ett otroligt spel. Jag har inga problem med spelets actionbanor där svårighetsgraden med lätthet kan göras större. Simuleringen är rolig även om jag inte gillar att bli avbruten av dialog titt som tätt när jag vill bygga upp landet. Oftast får jag via dialog veta att folket vill ha mer plats, litet vind eller att jag för att göra avskedet till en älskad så enkelt som möjligt se till att livets vatten regnar.
Jag förstår allt detta och gillar berättelsen. Men tack vare att jag är för snabbt så kan det bli dialog efter dialog med händelser som jag redan lyckats fixa. Befolkningen behöver mera hus? Via spelets egna regler har de redan byggt alla hus som krävs.
Det är Siege Mode där fienden anfaller med massvis av trupper och jag tvingas reagera på en förbestämd fiende när jag inte har en susning som gör mig litet irriterad. Ok jag måste skydda alla mina fält. Men tack vare spelets AI så ligger alla fält på ett och samma ställe där jag inte har möjlighet att göra några befästningar. De defensiva torn som kan anfalla med pil och båge eller magi har inte tillräckligt lång räckvidd för att de ska kunna försvara fälten.
Alltså måste jag se till att min hjälte tar på sig ansvaret för att hålla fienderna borta från fälten. Och när fienden då ignorerar hjälten som står i vägen för dem så ja. Det är inte skoj.
Musiken dock är absolut det bästa med spelet och har hoppat upp som ett av mina favorit soundtrack tillsammans med Ar Tonelico och Ar nosurge.
Missade man som jag möjligheten att spela originalet till SNES så har man nu en enorm chans att spela ett unikt spel som trots några dumheter med AI har fått en mycket varmt välkommen tillbaka.
