Ett klassiskt JRPG som vill så mycket, men som inte riktigt kan fokusera.
Jag vill meddela att jag inte är något stort One Piece-fan. Jag hade precis gjort maraton på Dragonball, Dragonball Z och Dragonball GT när jag började kolla på One Piece och jag orkade helt enkelt inte med en serie till som behandlade samma tema.
Där animén gjorde mig trögtänkt och besvärad är spelet One Piece Odyssey en fullständig annan upplevelse. Spelet levererar en glädje och även om berättelsen i sig mer känns som en serie filler avsnitt i en anime så är det trevligt att spela.
Luffy och hans gäng blir strandsatta på en mystisk ö efter att de blivit uppblåsta och slagit sig igenom ett åskväder som slänger enorma isblock? Galet och troligen helt enligt den lore som författaren Eiichiro Oda har skapat.
Efter en snabb check upptäcker de att flera av deras kamrater saknas, kamratskapen mellan medlemmarna i Straw Hats, Luffy’s Piratgängsnamn är så tjock att jag som tittare eller i det här fallet spelare kan ta på den. Snabbt börjar vi att utforska, eller förlåt vi blir tillsagda att gå i den riktningen och försöker vi att utforska så blir vi stoppade hårdare än när Morgana bestämmer att du är trött i Persona 5.
Lätt irriterad då jag är en utforskande spelare så gör jag det spelet vill att jag ska göra. Att rädda Nami som blivit kidnappad av en stor Apa.
Strider med inslag från andra spel
Helt naturligt kommer vi på detta sätt in på spelets strider då vi ju givetvis måste rädda Nami. Utvecklarna ILCA har här velat litet och beslutade att plocka litet här och var.
Striderna sköts på turbaserat manér och blandas med en vapen triangel som känns som stulen från Fire Emblem. Power slår Speed, Speed slår Technique och Technique slår Power. Varje karaktär i Straw Hats har sin egna vapentyp och alas, är stark mot vissa och svag mot andra fiender.
Till detta lägger man på ett kort och långt anfalls-system. Då man via de korta anfallen hamnar i samma grupp som motståndet och med de längre attackerna kan anfalla från säkerhet. Jag känner mig som att jag spelar Edge of Eternity och Last Remnant och Fire Emblem.
Grupperingar av fiender låser den karaktär som de slåss med. Alltså kan man inte lämna dessa fiender bakom sig och anfalla en annan grupp utan de måste besegras först om man inte använder en speciell förmåga. AoE attacker träffar alla i samma grupp. Så om man valt att ge sig in i närstrid med en boss som har kraftiga gruppattacker? Då är man väldigt utsatt.
I slutskedet blir striderna väldigt enkla och man får i viss mån hjälp av spelet då de gärna ger dig extra utmaningar, besegra en viss fiende inom ett visst antal rundor, använd en viss karaktär för att besegra en specifik fiende etc etc. De ger en boost till den erfarenhet som du får efter striden.
Striderna har animationer från karaktärernas trademark. Luffy har sin Gum gum bazooka och Nami har sin illusion. Allt ser väldigt vackert ut och det är som att se en lätt stiliserad version av animeringen.
Tyvärr hittar jag inget sätt att stänga av dessa animationer och det enda sättet jag har för att få striderna att bli snabbare är att speeda upp dem. Jag har kommit till den punkt att ett sådant alternativ är uppskattat.
Konsekvent? nja
Utforskandet blir en historia i sig. Då man mellan striderna och med viss frihet kan utforska. Varje karaktär har en unik förmåga som de kan utföra på fältet, Luffy kan hämta föremål på avstånd eller använda sina armar för att klättra upp rankor eller stegar. Usopp använder sin slangbella för att ta sönder och få saker att falla, Zorro skär sönder, Sanji hittar ingredienser.
Ideén med olika unika karaktärsförmågor vid utforskning är uppskattat. Men att jag manuellt måste byta mellan de olika karaktärerna för att få tillgång till deras förmågor känns sådär.
Om jag nu inte träffar på en mindre grotta så Tony Tony Chopper är den karaktär som jag vill använda då får jag en prompt som undrar om jag vill byta. Eller när jag möter en stålvägg så frågar spelet mig om jag vill att Zorro ska öppna upp väggen.
Plattformar blir ett mindre bestyr då vissa kan jag hoppa ner från, andra inte. Trots att de ser exakt likadana ut.
Så mer konsekvens med utforskandet och hur de hanterar saker vore utomordentligt.
En hyllning av serien
One Piece har sedan den först började släppas som manga och anime resulterat i över 1000 avsnitt och kapitell. En sådan stor serie har nu fått ett JRPG som verkligen talar till fansen. Allt från attacker till design eller utstyrslar är som tagna ur serien och om jag vore ett fan av serien skulle jag äta gott som man säger.
Odyssey är en hyllning till serien och det märks. Jag uppskattar alltid hyllningar och när det görs på ett så pass bra sätt som här är det synd att jag inte är ett fan. Jag hade nog kunnat bli mindre irriterad på de saker som stör mig.
Att de valt att blanda moment från seriens historia med denna nyskrivna historia gör det hela ännu godare att äta så att säga. Flertalet av seriens största moment blir återupplevda under pretensen att minnen kan vara litet falska så det är inte en ren upprepning utan detaljer ändras. Ett enkelt sätt att skapa innehåll men samtidigt behålla en originell berättelse.
