Två steg i rätt riktning och ett steg åt fel.
Min historia med Neptunia-spelen har varit en intressant och lång resa. När det första spelet släpptes för 13! år sedan var det en intressant tagning på spelindustrin och konsolkriget. Karaktärerna var komiska och parodierna haglade runt och dialogen var välskriven.
Därefter så har Neptunia och hennes vänner gjort jag tror allt. Strategiskt isometrisk, 2d sidscrollande utforskning, idolträning, hack n slash, shoot em up, railshooter. Ja i princip om man pratar om lika genrer så tror jag banemej Neptunia har gjort allt. Eller kanske inte Mario. Men det kommer säkerligen.
Neptune: Sisters VS Sisters är då det senaste spelet och vi får åter igen fokus på de yngre ”systrarna” Nepgear, Uni, Ram och Rom.
De äldre gudinnorna försökte lösa ett problem i PC-landet, men de misslyckades och åter igen står det till gudinnor-kandidaterna att lösa problemen.
Att Compile Heart har lärt sig mycket under dessa 13år vad det gäller modeller och musik är uppenbart. Modellerna är helt nygjorda och alla grottor som man utforskar känns fräscha och gjorda för högre upplösningar. Musiken är fräsch och tillför stämning och ger liv åt scenerna så all credit till de som lärt sig och nu jobbar med dessa områden i spelet.
Dock så håller de kvar vid att man i utforskningen stöter på minsta lilla gupp så måste man hoppa över det. Man får inte bättre stats för att hoppa omkring tack gode gud men fortfarande så känns det som att man ibland bara kunde vandra rakt över saker som man måste hoppa över.
Striderna har blivit mer actionbetonade, ett AP system introduceras tillsammans med det tidigare combo-byggandet. Tillsammans med förmågor som man låser till knapparna blir det en enkel historia.
Animationerna är snygga, man kan stun-locka motståndare eller slå omkull de för att få fria anfall. Så långt är allt bra. När jag dock märker att jag blir animationslåst när attacker påbörjas och fienden då kan anfalla mig utan att jag kan undvika det inkommande anfallet? Förstör helheten. Om jag blivit bortskämd med den kontroll som återfinns i DMC-serien? Absolut. Förväntar man sig inte den typen av kontroll över allting utan mer är van vid detta sedan tidigare titlar som använt liknande system? Då blir det en helt annan upplevelse och den blir bättre.
Bossarna blir större delen hp-svampar. Massor av HP och det tar tid att besegra dem vilket i längden blir väldigt tråkigt.
Dialogen lyfter spelet till högre höjder. 13år med liknande tema och fortfarande lyckas Compile Heart få mig att sitta och skratta när Nepgear skämmer bort sin äldre syster Neptune med kakor, kläder och ber om ursäkt att hon inte kunde få ner pudding. Uni vill ha sin storasyster Noires uppmärksamhet men får den inte. Och Blanc som skämmer bort sina systrar Ram och Rom med en NY konsol som går att använda både portabelt och ansluten till en TV!
Introductionen av rphones som gör invånarna i Gamindustri till själlösa zombier som bara sitter med sina telefoner är en ganska klar pik till samhället idag där mobiltelefoner och influencers är viktigare än allting.
Jag blir besviken på striderna, men jag är glad att dialogen fortfarande håller så pass hög kvalité. Grottorna blir långsamma tack vare att medan animationerna när Nepgear och de två andra medlemmarna i gruppen som du valt springer omkring i grottorna är snygga så känns de litet hackiga. Detta till trots att jag spelar på en PS5:a.
I slutändan blir Neptunia: Sisters VS Sisters en trevlig bekantskap som jag gärna spenderar tid med. För att få lära mig mer om Gamindustri.
