Ett sobert och dystert steam punk-spel blandat med många frågor. Hur i helskotta tänkte de här?
En stad kallad Mato. En stad med klara avgränsningar mellan rika och fattiga. Företag hanterar droger och de fattiga arbetarna måste köpa tuber med ren luft.
Detektiven Doe får uppdragen av Nightingale att ta reda på så mycket som möjligt han kan om varför företag plötsligt transporterar mycket material.
När Doe undersöker en hamn vars containrar varit fulla blir han indragen i en annan värld. I den världen blir han attackerad och om inte den mystiske Gram räddat honom hade han varit död.
Flera personligheter
Mato Anomalies är ett spel som vill mycket. Otroligt mycket. Det försöker vara intressant, djupt, mörkt, ha fascinerande strider, strategi, grottutforskande, serie med mera.
Striderna sköts turbaserade där du har gemensam hälsa med alla i gruppen. Förmågor har en cooldown efter att de används så man ”borde” tänka på när man använder dem. Jag märker snart att striderna går att ignorera fullständigt då de är alldeles för lätta. Automatiska strider finns efter 2h, något som borde ha varit där från början. Man kan i alla fall skippa animationerna, om man sitter och trycker på cirkel hela tiden.
Bossar har litet mer strategi än de vanliga fienderna. Det känns som att de tittade på Persona 5 med interaktioner i boss fighter men kunde inte gå hela vägen så det blir istället ”Gram! Bossen gör det här! Vi måste förhindra det!”
Dialogerna drivs fram på flera sätt. Animerade scener där du bara kan lyssna eller hoppa över. En mer serietidning där rutor poppar fram med vad som sker, dessa kan du hoppa över eller så sköts det på vanligt visuell novell stil med bakgrund och halvkropps porträtt. Här kan du inte hoppa över hela segmentet utan bara snabba upp processen.
3 olika sätt att visa text på. 3 olika begränsningar. Därav känns det som att Mato Anomalies inte riktigt vet vad det vill vara.
När saker och ting går åt skogen måste Doe utföra en ”Mind Hack” för att få den information han vill ha och helt plötsligt är spelet ett kort-spel där du har en kortlek med kort som anfaller eller försvarar.
Åter igen har vi en del som kunde ha blivit mer fokuserat på, som kunde ha blivit en fokus punkt för utvecklingen.
Tack vare detta blir det en soppa med för många kockar så att säga vilket är synd. Då varje del som de valt att blanda kunde ha blivit mycket intressant om det fick blomma ut.
Utforskande
I staden Mato springer du omkring som Doe. Letar information om ”Lairs”, spelets grottor där striderna sköts. Du pratar, förhör, handlar och springer uppför samma plats gång på gång. Ibland måste du vila och du gör det alltid vid klockan 9 på kvällen.
Mato är vackert men dystert. Neon-skyltar och vad som för mig känns som steam-punk affärer och byggnader är trevligt att se
När du infiltrerar Lairs styr du istället Gram. En shaman som vigt sitt liv till att förinta dessa Lairs. Korridorer möter korridorer och fienderna på varje nivå är krassliga, få variationer och i begränsade upplagor. Så man kan inte springa runt på samma nivå och grinda.
Vapen kan du köpa i Mato eller hitta i skattkistor. Du kan hitta ”Gears” som ger gruppen bonusar i form av hälsa eller mer attack.
När du istället väljer att utforska en slumpmässigt genererad lair har du helt plötsligt bonusar. Du kan successivt göra med skada ju längre striderna pågår, du kan bli immun mot det första anfallet som fienderna gör och liknande.
Plötsligt har du en ”sanity” meter som sjunker med varje strid. När den når noll får du dåliga statuseffekter.
Så åter igen finns det tjugo och fem olika ideér, några som är riktigt bra men som bara slängs in i spelet och som aldrig får någon chans.
En soppa utan dess like
Mato Anomalies måste nog vara ett spel där utvecklarna inte riktigt kunde komma överens. Det är en salig soppa med så många olika idéer så det känns som att de tittade på 20 olika spel och sa, vi ska göra ett spel med dessa 20 spels ideér!
Ingen satte emot med att det blev för grundligt med varje idé utan de bara tuttade och körde.
Vilket är synd då i grund och botten är Mato Anomalies inte ett dåligt spel. Det har stil och musiken är gruvligt bra. Hade de istället för att vid varje hörn försökt trycka in något nytt och istället tittat på vad de hade och utvecklat det? Ett mycket bättre spel och en bättre upplevelse.
