Macross har genom åren betytt otroligt mycket för mig. Från Harmony Golds Robotech som visade mig flygplan som kunde transformera sig till humanoida robotar till långfilmen ”Do you Remember Love?” som visade hur stor kraft en sådan sak som kultur kan ha.
Snabb spola fram till 2017 och Macross Delta släpptes i Japan och jag har nog aldrig blivit så besviken på en Macross-serie som jag blev på Delta.
Animationerna och karaktärerna talar sitt tydliga språk. Universum är en enorm plats och det finns tusentals olika former av liv. Alla med sina egna kulturer och även religoner. Att leva tillsammans i harmoni är något som inte alltid kommer lätt men som i det långa loppet är fördelaktigt för alla inblandade.
Musiken ligger på top och serien har väldigt varierande men medryckande musik. Min favorite Ikenai Borderline har blivit något av ett ypperligt test exempel för mig. Låter denna låt bra i hörlurarna så är hörlurarna av alla högsta kvalité. Eller vad säger ni själva?
Freiya och Hayate tillsammans med Mirage bildar den sedvanliga kärlekstriangeln och vad jag minns så är det bara i Macross 7 där det varit en tjej som varit mittpunkten för triangeln. Att Mirage är systerdotter till Mylene Farina Jenius från Macross 7 är godsaker för att hålla allting tillsammans. Hon är även barnbarn till Max och Millia från den första Macross serien som var ett av de första paren av blandad härkomst mellan människa och Zentradi.
Som ni märker finns det en smältugn av referenser och tillfällen där jag önskat att serien varit längre eller hade fokuserat mer på karaktärerna.
Hittils har jag även inte sagt speciellt mycket dåligt om serien heller även fast jag tycker att den är en av de sämre i hela Macross-universumet.
Varför frågar ni er? Svaret är idolgruppen Walküre, en idolgrupp som skapades innan serien ens hade fått sin startsträcka och där medlemmarna valdes ut att på riktigt skapa samma grupp som sjunger i serien.
Musiken de gör är underbar, även om jag gillar deras första CD bättre än den andra men sättet som de använder Macross Delta som en enorm reklampelare för ”titta nu släpper den nya gruppen Walküre sina nya skivor” är inte riktigt min grej. Serien ska handla om hur kultur får betydelse för individer, hur olika raser och människor kan upptäcka hur otroligt bra det är med samlevnad. Och som en bonus finns det riktigt bra musik. Macross Frontier löste detta ypperligt genom att låta två av de skepp som färdas genom rymden ha helt olika förutsättningar. I Delta så pratas det om sjukdomen VAR, ett tillstånd som gör att alla begränsningar släpper och du blir våldsam och utför terroristbrott eller spränger saker och ting i luften.
Enda kända medicinen? Att de som insjuknat med VAR får se på en live konsert från Walküre. Eller rättare sagt på grund av händelserna i Macross Frontier så finns det nu hos vissa individer en viss särskild egenskap så att när de sjunger så kan deras röster färdas genom tid och rum och reagerar väldigt bra med vissa celler i kroppar.
Det låter precis så komplicerat som vad det är. Att serien tar en mörkare vändning där musik används som ett vapen och ett medel för att kontrollera andra? Naturlig utvecking för många kanske men inte för mig. Musiken ska förhöja upplevelsen av serien. Inte vara det stora.
För mig så när varje avsnitt i princip handlar om en konsert här eller att en av de fem medlemmarna i Walküre får ett solonummer så drar jag öronen åt mig. För jag vill ge serien tummen upp men jag kan bara inte. Musiken får tumme upp men att hela tiden höra samma få låtar om och om igen i sönderklippta versioner eller nedbantade versioner eller bara få se samma scener om och om igen känns så billigt på något sätt.
Macross Delta kunde ha varit så otroligt mycket mer än bara en reklampelare för gruppen Walküre.
