Med ett sätt gammalt som gatan vill Lunark ge oss ett mysterium att lösa.
Jag spelade aldrig Flashback på SNES, spelet verkade helt enkelt för konstigt för mig. När jag sedan på äldre dar sett andra spela det så blev jag glad att inte ha hyrt spelet då jag inte hade förstått någonting.
Lunark känns på alla sätt och viss som ett modernt Flashback. Allt ifrån den grötiga pixelgrafiken till sättet som du traverserar varje skärm genom hopp, löpning, rullande eller när pistolen används.
Leo, en kurir med unika förmågor får i uppdrag av en stor koncern att lokalisera an artefakt och ta med den tillbaka. Sagt och gjort, bara att när artefakten är hittad och Leo ska leverera allt sprängs hans skepp i bitar och tar med sig stora delar av koncernens byggnad.
Uppmanad av sin arbetsgivare att fly och leverera artefakten till dennes byggnad blir det ditt uppdrag att se till att Leo överlever fällor, hjälper honom att lösa pussel och att besegra bossar.
Sin inspiration bär Lunark på armen och det märks tydligt. Tyvärr är det inte såhär jag vill ha en modern ”2d cinematic platformer”.
Spelet är segt, varje steg innebär ett tryck. Springa gör man genom att hålla inne en knapp och sedan riktning, att vända sig om innebär att stanna, vrida och se en animation slutföras och sedan ta ett steg i motsatt riktning. 3 steg för något som snabbt blir viktigt.
På en gammal CRT-TV hade detta spel sett otroligt ut. På en modern 4k skärm så ser det litet sämre ut. Pixelgrafiken är snygg och animeras på ett bra sätt, men uppblåst på en stor tv i 4k blir det ibland svårt att se vissa saker. I spelets första grotta stöter jag på fladdermöss. Fladdermöss som är några pixlar långa och någon pixel höga. OM det inte vore för att de gör ett ljud när de påbörjar sin resa mot mig så skulle jag aldrig trott att det svarta föremålet som flöt mot mig var en fiende.
Pusslen är intressanta. Det kan handla om att skjuta saker i en viss ordning eller se till att dörrar är öppnade för att du ska kunna nå ditt mål.
I gengäld så kan många pussel vara ihoplänkade, så vad som ses som ett enkelt pussel blir snart en liten del av ett större pussel, så det blir en massa omkringspringande för att se det hela stora pusslet lösas.
Känslan när man dock löser pusslen är enorm och glädjande.
I motsats mot sin inspirationskälla har du i Lunark 3 hjärtbehållare så 3 träffar kan du ta innan du ”dör” och automatiskt återuppstår vid en av spelet bestämd checkpoint. Fall från höga höjder är dock direkt dödligt och det är här som kontrollen kommer in.
Innan du lärt dig att kontrollera Leo till 100% kommer du att missbedöma hopp och falla till din död. Med den sega kontrollen dessutom så kan du inte reagera och trycka, då hoppar inte Leo alls utan du måste trycka 1 steg innan för att Leo ska initiera att när du steget efter hoppar.
Inlärningskurvan är på grund av detta väldigt hög och visst är det en snygg effekt att se Leo återfödas genom rankor men när du får se det fem gånger direkt efter varandra för att du inte tryckte på rätt knapp steget före du vill ha det utfört? Frustrerande.
Att varje liten upptäckt introduceras av en kort filmsekvens är ett stort frågetecken för mig. När det gäller introduktion av en pistol eller en kristall som är viktigt för pusslena? Det kan jag köpa. Men varför måste en filmsekvens spelas så fort jag hittar en energicell till min sköld?
Lunark har en egen stil och den passar till vad utvecklarna försöker göra. Spelet när man lärt sig det blir en trevlig historia i och med att frustrationen vid inlärningen försvinner och man får faktiskt full kontroll över Leo.
I slutändan är Lunark ett spel som har sin egna stil och manér. Vissa kommer uppskatta en modern variant till Flashback, andra kommer att undra vad i helskotta är det här?
