Medan den vanliga serien fortsätter på sitt JRPG influerade spelsätt visar oss spin-offen Ishin att Like a Dragon fortfarande fungerar med sitt klassiska upplägg.
Yakuza: Ish… förlåt Like a Dragon: Isshin är studio Ryu Ga Gotoku’s senaste ”remake” där de tagit ett gammalt lir och släppt det till moderna konsoler.
Borta är den modern staden Kamurocho och säg hej till feodala Japan där de svarta skeppen precis varit på besök och vi har ett Japan i en svår sits. Tokugawa vill ha in mer västerländskt och många av invånarna känner att de kommer förlora sitt land till de västerländska styrkorna så de vill återinföra den gamla regimen.
Shinsengumi används av de styrande för att hålla rent bland problem skapare och resultatet är som vi alla vet väldigt blodigt. Speciellt när de högre samurajerna ansågs vara orörbara och kunde kräva vad de ville av de som var lägre stående klass.
In kommer spelets huvudperson, Sakamoto Ryoma. En lägre stående goshi, en samuraj som har tillåtelse att bära svärd men måste böja huvudet till de högre samurajerna joshis. Men en människa kan bara tåla så mycket innan det brister, speciellt för vår hjälte så när en kvinna blir misshandlad för att hon vill hjälpa sin sjuke son besegrar Ryoma 2 joshis varvid han blir inslängd i fängelse och misshandlad. Istället för att bli officiellt halshuggen för sitt brott släpper dock hans foster förälder ut honom med hopp om att Ryoma ska bli en del av hans plan att förändra Japan för alltid. Alla ska vara lika mycket värda.
En blick bakåt
Like a Dragon: Isshin tar flera steg tillbaka. På gott och ont. Striderna är tillbaka till hur serien började, realtid, olika stilar där varje stil levlas upp för sig, men bonusar som hälsa hjälper alla olika klasser.
De fyra klasserna är Swordman, Gunman, Brawler och Wild Dancer. Swordman och Gunman fokuserar på svärd respektive pistol som vapen medan Brawler är utan några vapen alls och det är nävarna som talar medan Wild Dancer är svärd och pistol där du mer dansar fram mellan dina anfall.
Varje klass innebär sin specifika stil och kontroll. Man faller lätt i fällan att hitta den stil som man vill använda mest och ignorerar de andra. Något som straffar sig i längden då vissa strider är låsta till en av de fyra stilarna. Så behärskar man inte alla blir det problem.
Borta är även förmågan att ”äta” för att få erfarenhet som var på tapetten i Lika a Dragon: Song of Life (Yakuza 6). Efter varje strid får du erfarenhetspoäng, beroende på vilken klass du slogs i får även den erfarenhet och när du når vissa nivåer så får du en klass-orb. Dessa används för att låsa upp mer skada, nya attacker, ge klassen högre grundstats. Det finns även pröva på orbs som kan placeras i vilken klass som helst och kan även plockas bort när man inte behöver dem längre (när klass orberna har skaffats).
Så är man inte beredd på denna tillbakagång kan man bli förvånad minst sagt. Personligen visste jag inte om detta och ja, jag blev förvånad att de inte tagit tid att införa det system som återfanns i Yakuza 6 som jag verkligen gillade. Sedan när jag spelade och såg hur spelet var upplagt? Hade blivit ett helt nytt spel om de skulle ha använt det moderna systemet. Så fullt förståeligt.
Stämningen på topp
Om jag gillade att vandra runt i Kamurocho i de tidigare spelen så är feodala Japan och staden Kyo ett välkommet avbrott. Studion lyckas verkligen att visa upp hur fattigt och problematiskt världen var på den tiden i Japan. Fallfärdiga byggnader till bönder och vanligt folk medan ädelmännen levde loppan och inte behövde bry sig om något.
Att se träd blomma eller bara att spendera tid med att fiska gör stämningen totall. Ryoma, som efter de inledande händelserna byter namn till Saito Hajime är arbetslös så för att få mat för dagen skulle han mycket väl ha kunnat ställt sig och fiska en dag. Eller klyva ved för att få ett par ryo.
Musiken gör sig påmind som ger det där lilla extra som ibland behövs.
Att få se 3 män sitta nakna i ett badhus (med censur i form av dimma) och prata innan det uppstår en fight där de slåss näve mot näve (fortfarande nakna och med dimma som censur) är uppfriskande.
Mini-spel och subquests
I sann anda snålar inte Isshin med mini-spelen och inte heller med de ibland komiska siduppdragen. Mahjong, hönsracing, karaoke, stilfull dans blandas med siduppdrag där du ska agera lärare för en samling elever där de har frågor om hur man använder en jordglobb eller behöva sitta och lyssna på hur en allt för talför kvinna pratar och sedan ställer frågor om vad det var hon sade.
Om det är något negativt med siduppdragen är det att man kan vara påväg mot huvudberättelsen och så slängs man in i ett siduppdrag även om man inte vill. I vissa fall är man tvungen att slåss direkt, i andra fall väljer man själv om man vill initiera slagsmål eller prata med uppdragsgivaren så att säga.
Litet konsekvent tilldelning hade varit att föredra i min mening.
När allt slutligen kommer omkring är Like a Dragon: Isshin ett utomordentligt spel i serien. Att de valt att byta namn såhär sent i tidslinjen visar på att de trot på den nya titeln och det respekterar jag dem för.
Stämningen, mini-spel och siduppdrag finns här. Huvudberättelsen är väldigt bra och det är kul att se karaktärer från de tidigare Yakuza-spelen inneha nya namn.
