Efter alla nymodigheter är det skönt att återvända till ett mer klassiskt upplägg.
Efter en fyra månaders skolgång har Nayuta återvänt till sina gamla trakter. Remnant Isle. Tillsammans med sin kamrat Cygna så är det ett kärt hemvändande som väntar.
Om nu inte en enorm byggnad fallit från skyn och som de nyfikna personerna de är bestämmer de sig för att undersöka byggnaden. När de når toppen möter de Noi, en fé? som håller en enorm växel som om det vore hennes barn.
Det talas om flera världar, om hur den nuvarande världen är platt och om hur många vill utforska världen bakom gränsen då som nyfiken på himlavalvet kan Nayuta säga att världen är i faktum rund.
Jag har väldigt svårt att beskriva allt som sker då de blandas och ges. Vi har små siduppdrag i Nayutas by och flera olika områden att utforska och grottor med fiender och bossar.
Konceptet känns väldigt gammalt. Och med tanke på att spelet ursprungligen släpptes 2012 så ja. Man ser spelets ålder. Efter att ha spelat Ys 9 med liknande upplägg men med flera medlemmar i din grupp, förmågor att lära sig och ett fokus på utforskande av en stad?
Att välja en som är ”bättre” är omöjligt då båda spelen visar upp otroligt katchig musik och kontroller som gör att man ibland vill slita sitt hår. Nayuta har ett dubbelhopp, men ändå så är plattformandet spelets svaga sida då jag inte känner att jag har full kontroll över vart jag landar. När man sedan får rörliga mål att hoppa till blir jag stundtals irriterad.
Striderna är snabba och actionfyllda, tankarna för mig till det första Ys-spelet och det är på inget sätt kritik men det känns litet tråkigt att bara ha Nayuta att kontrollera.
Kort och gott. Legend of Nayuta: Boundless Trails är ett utomordentligt spel som faller litet på sin kontroll för plattformande. Annars är musiken superb, grafiken litet kantig och gammaldags och berättelsen intressant.
