Den 20 Juni släpptes då den andra expansionen till Final Fantasy 14. Expansionens namn är Stormblood och sätter dig som Ljusets Krigare i mitten i kampen för att återta Ala Mhigo från Imperiet som under så många år haft kontroll över området. Med förbokning i hand och med relativt mycket tid spenderat i expansionen känns det nu som att jag kan skriva av mig litet om erfarenheterna när jag besökt landet i väst Doma och fått mig en rejäll omgång av spelets agnostiker Zenos yae Galvus.
En förkastlig launch-trailer
Innan den tidiga åtkomsten ens hade börjat släppte Square-Enix en ”launch trailer” för att hypa upp spelet ännu mer. Tanken är god men jag vill verkligen be den som var direktör för denna trailer att avgå. Det börjar riktigt intressant, sekvenser från grottor, troliga bossar och mini-bossar som får mitt FF-hjärta att värka av längtan. Musiken som spelas är ledtemat och det passar riktigt bra. Sedan kommer det stora otrevliga slaget i magen. Denna launch trailer visar även story sekvenser från expansionen och utan vetskap i vilket skede av expansionen blir jag förargad när jag ser vad som sker.
Om man ska göra något intressant så kunde de ha hållit sig till att visa upp Red Mage, Samurai (de två nya yrkena) och ett par grottor som man sedan får besöka. Varför de valde denna inriktning med story sekvenser förstår jag inte. Minuspoäng för Square-Enix i detta.
Om ni undrar varför jag är så irriterad? Ni kan kolla in trailern själva så får ni se. Om ni inte spelat Stormblood till de första kanske 8 timmarna och inte vill ha story relaterade element spoilade för er så se den inte.
En engagerande story
Om den förhatliga launch trailern gjorde mig förbannade gör spelets berättelse mig intresserad. Ala Mhigo är ett land i kris som levt under Imperiets tyranni, vilket märks. Vad Imperiet gör för att kväsa rebeller eller för att behålla makten är grymt, elakt och man får verkligen en känsla av att man hjälper människor.
Spelet tar även steget till öst, där Doma befinner sig. Asiatiskt kultur med nya raser att lära känna (sköldpaddor! Ormar!) samt nya Gudar/Primals att kämpa mot gör berättelsen oerhört engagerande och trivsam. Jag vill hela tiden framåt men är rädd att jag inte kommer vara tillräckligt hög nivå om jag bara valde att göra huvudberättelsens uppdrag.
förstör alla sidequests
Om expansionens huvudberättelse är engagerande och intressant så att du vill hela tiden fortsätta framåt är det expansionens sidequests som förstör.
Ni känner mig, om jag måste agera springpojke så tröttnar jag väldigt fort. De två föregående spelen i 14 lärde mig att jag tack vare mitt jobb som ninja ligger efter med erfarenhetspoäng. Alltså är det en väldigt god idé att göra alla sidequests som jag hittar för att få den extra erfarenheten och föremålen. I Stormblood känns detta steg onödigt. Sidequesten består i stora mått av att du färdas mellan två sträckor om och om och om igen. Vilket är otroligt frustrerande, eftersom du inte kan flyga från början utan måste hitta ”aether currents” för varje plats så ja, det tar tid att springa eller rida runt mellan två platsesr. Irriterande i längden och bara otroligt dåligt gjort. Kunde jag skulle jag öka erfarenheten som du får och istället skapa färre sidequests för det är inte roligt.
Så sent som i fredags kväll spenderade jag två timmar med sidequests. Reste till ett risfält, plockade bort bråte, slogs litet. Sedan tillbaka till byn, lämnade in uppdraget, samma person ger mig ett nytt uppdrag på samma förbannade risfält jag nyss var på. Eller en annan klassiker, i Heavensward började sidequests med dumheterna att du ska prata med två personer. Dessa två personer står oftast precis bredvid varandra. Men istället för att göra en lång dialog med de två karaktärerna? Nej du måste prat med NPC A som sedan hänvisar dig till NPC B som ofta antingen hänvisar dig till NPC A eller till en tredje NPC C för att slutföra uppdraget. Frustration.
Misslyckad simmning
En del ax expansionen som det fokuserades väldigt mycket på var att man nu i de stora vattenmassorna ska kunna simma och dyka för att undersöka havens djup. Ni vet, ”ingen kan nå oss och flå oss i en laguuunnnn!” och hela den biten. Jag såg fram emot konceptet (kanske för att de visade Ultros slappandes på havsbotten när man simmade förbi men ändå) men nu när jag kunnat simma och dyka så är jag missnöjd.
Varför undrar ni? Man får uppdrag som går ut på att simma omkring och leta koraller eller leta efter vad någon person uppe vid ytan tappat ner i blöt. Jätteroligt när man samlar ihop ingredienser för ett uppoffring till en Gud så man kan andas hur länge som helst under vattnet. När siduppdragen börjar ramla in så önskar man att man inte fixat förmågan. Att det inte finns någon egentlig utmärkning av hur djupt de olika delarna är förstör litet. I ett uppdrag skulle jag prata med en NPC vid namn Kurenai, hon befann sig på botten, riktigt riktigt djupt ner på botten framför en samling hus. Jag vet inte vad maxdjupet är med när man börjar närma sig siffror på 8-10 så känns det väldigt djupt. Inte att förglömma tiden som det tar att sjunka neråt eller simma uppåt. Tanken är god, riktigt god men utförandet känns litet konstigt.
Primals och strider i allmänhet
Ett av de stora nöjena med FF14 är de boss strider som man genomför i grottorna. Vanligen kräver varje boss sin egna ”mechanic” som varieras stort. Jag har bara hittat två grottor i Stormblood tillsammans med en Primal. Dessa strider har tillhört de absolut bästa punkterna i min upplevelse av Stormblood och det är anledningen till att jag fortsätter spela timme ut och timme in. I förhoppningar om att jag ska låsa upp en ny grotta/palats eller en ny Primal.
Till Stormblood genomförde Square-Enix en hel del förändringar till striderna. Varje klass fick unika ”klass-förmågor” att välja på. Vissa klasser förlorade förmågor och ja, allt som allt känns striderna väldigt olika. När jag började Stormblood hade jag en ilvl på 270. Helt ok med 24000 i hälsa. När jag i Stormblood slåss mot fiender som inte är bossar eller instanser så känner jag mig som ninja utklassad. En vanlig fiende i samma nivå som jag när denne besegras innebär allt för ofta att jag är nere på 10000 i hälsa eller mindre. Det känns inte bra alls kan jag lova och då är jag nästan maxad från Heavensward med min utrustning. Så att fienderna ska göra skada förstod jag men om jag fixar aggro från mer än en fiende samtidigt? Jag måste använda cooldowns som en liten galning för att undvika att bli helt slaktad. Av en vanlig grupp med fiender.
En expansion att spela
Utseendemässigt och med den musik som spelas i Stormblood har jag ingenting att klaga på. Artworken med Doma och de olika platserna som du besöker är fruktansvärt vackra och ja, det är skönt att bara ligga i sjön och koppla av och låta tiden gå. Musiken är varierande och känns aldrig felaktig utan passar väl in för spelets alla platser. Att ljudklipp vid seger och vid genomförda uppdrag har ändrats gör att expansionen känns fräsch och trevlig.
Jag gillar Stormblood, men det känns som att sidequests har fått lärdom av alla moogles och deras förbannade nötter från Heavensward. Striderna när de är mot bossar eller Primals är otroligt vackra och vältänkta. Annars så är de utmanande och du lär dig snabbt att du kan inte spela detta som du gjorde Heavensward. Jag ser fram emot att rädda Ala Mhigo från Imperiet och att frisätta Doma. Frågan är bara när, eftersom dessa förbaskade sidequests ju tar all min tid.
