Med snart två månader sedan den senaste expansionen till FF14 släpptes är jag nu redo att skriva av mig litet om upplevelsen.
En ny hjältinna

Mycket av Dawntrail, för att inte säga allting i dess berättelse handlar om Wuk Lamat, som åkte till Eorzea för att söka hjälp i den uppkommande turneringen för att bli den nästa härskaren över Tuliyollal. Hennes motståndare är hennes 2 bröder och en utomstående som gjort sig berömd efter att ha vunnit flera turneringar.
Hennes bröder är enastående, Zoraal Ja är den enda äkta sonen till den nuvarande härskaren och även kapten för landets försvar. En veteran som aldrig förlorat en strid förutom träningsmatcher mot sin far.
Där Zooral Ja är mäktig är hennes andra bror Koana mer lagt åt det intellektuella. Efter att ha spenderat år utomlands studerande nya teknologier vill han göra litet enklare för sina landsmän hemma.
Bakool Ja Ja är självsäker, en ”utvald” varelse med två huvud som ser ner på alla runt omkring sig.
Till dessa 3 lägger vi Wuk Lamat, en osäker tonåring som inte har sina bröders strategiska tänkande, kunskap eller Bakool Ja Jas självsäkerhet. Hon är osäker, vill visa sig starkare än vad hon verkligen är. Döljer sina rädslor bakom en fasad.
Ni känner säkerligen till personligheten. Men som det hintas tidigt om när turneringen för att bli nästa härskare, nästa Dawnservant är Wuk Lamats stora styrka inte hennes fysiska bravur eller intelligens. Utan det är att hon är den av de fyra som verkligen älskar landet mest av alla. Att resan tar henne till alla möjliga områden där hon får lära sig mer om kultur och de som lever i Tuliyollal passar henne bäst.
Och det är vad hela Dawntrails berättelse går ut på. Hela 7.0 är att vi som Warrior of Light blir passerad till passagerarsätet. Wuk Lamat är hjältinnan i denna berättelse och jag förstår varför. Det är en ny berättelse som vi nu börjar på. Nya kulturer ska introduceras, nya namn att lära sig, nya raser att bli vänner med.
Även senare i berättelsen skiftar vi fokus då Wuk Lamat givetvis efter stora besvär vinner och blir den nya härskaren över Tuliyollal med sin bror Koana vid sin sida. Kort därefter möts hon av enorm sorg när hennes bror Zoraal Ja mördar deras far framför hennes ögon. Hat och sorg möts sedan av förståelse då vi möter individer från en annan av de 13 shards som finns.
Jag hade önskat att jag vore yngre. Yngre så jag inte redan från ruta ett ser hur berättelsen kommer sluta. Vad som kommer att ske och med några gissningar ser jag händelser långt innan de sker.
Förbättringarna som jag längtat efter
Med Dawntrail blir jag glad. Bossfighterna i de olika grottorna är inte längre bara att stå stilla och dpsa. Jag måste faktiskt röra på mig och veta hur de olika bossarna slåss för att ha en chans att ta mig ur striden oskadd.
Man måste även i grottorna man besöker veta litet mer om sin klass än tidigare. Som någon som spelat Ninja sedan A Realm Reborn kan jag ganska enkelt ta mig igenom dessa. Nu när jag i skrivande stund levlar Astrologian, en klass som jag har noll susning om? Det blir genast mycket svårare. Att klassen dessutom är en healer som ska hålla alla andra vid liv gör det extra svårt. Utmaningen är större och jag välkomnar den.
Musiken där jag tidigare varit litet emot Sokens storhet, eftersom det varit många remixade låtar från Uematsu är nu jämnad med marken. Musiken i Dawntrail, framför allt i den nya normalla raiden Arcadion? Jag gillar det jag hör enormt.


De två nya klasserna. Viper och Pictomancer är intressanta. För första gången sedan A Realm Reborn är jag nu intresserad av att spela som en caster-klass i och med Pictomancer. Den klickade bara. Eller så är det för att jag gillar att ge motståndarna flertalet knack med en enorm hammare.
Viper är en ny melee klass där snabbhet i sina attacker är grunden. På kontroll lyser samma knapp upp flera gånger och man attackerar snappt. Snabbt som attan. Det är också den första klassen som fått en sådan snabb ändring i hur sina attacker fungerar. För att en förmåga ansågs av spelarbasen vara för svår att uppehålla. Vilket är ren och skär lögn.
Nackdelarna jag inte ville ha
Den stora nymodigheten är den stora grafiska uppdateringen. Äldre ställen som Labyrinth of the Ancients går knappt att känna igen med alla nya detaljer, belysning och jag vet inte allt. Min Casty Lantern är dock sig lik. Och ju längre fram i expansionerna du kommer desto mindre blir förändringarna i design och ljussättning och ja. Visst ser man fler detaljer, men den enorma WOW-känslan som infann sig första gången i Labyrinth of the Ancients? Det återfinns inte i Puppets Bunker eller till den senaste 24 manna alliance raid med Aglia.
Jag hade önskat att se något annat typ av upplägg för de uppdrag som för berättelsen vidare. Men icke, det är fortfarande, prata med NPC, NPC slår följe med dig, ni går runt och utforskar, pratar litet sins emellan om diverse byggnader eller historiska monument.
Det enda jag kan säga har blivit bättre är att det inte känns som i Heavensward med alla förbannad Moogle-quests som tog alldeles för lång tid. Uppdragen är färre och sättet som man får läsa eller se berättelsen ta sig framåt är helt ok.
Den nya rasen. Hrothgar i sin kvinnliga version känns inte speciellt bra. Proportionerna är fel när man ser bens längd, storlek på bröstområdet och armar. Känns inte bra alls, annars hade jag provat att spela som en mer behårad katt denna expansion. Men är kvar som mänsklig katt med miqote.
Mot framtiden
Då den del med Dawntrail har avslutats. Wuk Lamats resa från liten kattunge till fullvuxen katt (skämt åsido) är slutförd och vi har räddat The Source ännu en gång. Återstår frågan, vart beger vi oss nu? Är vi kvar i Tuliyollal eller kommer vi att bege oss någon annanstans i världen för att återta vår mantel som äventyrare?
Mitt intresse för vart berättelsen ska ta vägen är enorm och jag hoppas att det blir bra i slutändan.