Final Fantasy 16

Har Yoshi-P lyckats blanda tillräckligt mycket för att ta huvudserien in till den moderna tiden?

Tack vare att jag under mina år på denna jord lyckats med att spela alla 16 olika existerande Final Fantasy-spel (utom 11 då jag inte fick) så bör jag ha en ganska god uppfattning om vad som gör ett FF-spel till ett bra sådant tycker jag.

Med den bakgrunden så är jag otroligt kluven med 16. Jag måste bearbeta och dela upp saker och ting så ni får stå ut med en härlig röra.

En berättelse av troner

Att Yoshi-P bad sina berättare kolla på serien Game of Thrones blir uppenbar redan i prologen. En massiv strid där det flyter blod till höger och vänster som resulterar i en massiv strid mellan två mystiska Eikons. Shiva och Titan och Clive och hans grupp av lönnmördare hamnar mitt i mellan dem.

När Clive knockas förflyttar vi oss tillbaka till hans yngre dagar då han tränade för att bli en sköld till sin yngre bror Joshua. Joshua har blivit utvald av Eikonen Phoenix att bli dennes Dominant. Någon som kan använda sin eikons krafter till vardags. Och då Phoenix härskar över liv och död är det ju ypperligt att Joshua är en väldigt svag människa, konstant hostar han efter ansträngning och blir av sin mor tillsagd att han inte borde vara ute.

Redan när jag ser Clives mor säger jag ”när kommer hon förråda oss?” och ”ah, hon är en sådan mor”. En mor som ser ner på Clive för att han inte valdes av Phoenix att bli dess Dominant. Enligt henne har han svikit familjen och hon avskyr honom. Medan hon älskar Joshua.

Allt som hon gör och säger känns som om det vore taget direkt ur Game of Thrones. Blodet, avrättningarna, den sexuella anspelningen som kastas i mitt ansikte genom hela spelet gör att jag drar öronen åt mig. Bara för att man vill ha ett ”vuxet” spel behöver man inte slänga det i ansiktet på spelaren.

Utom att kopiera flera sekvenser som direkt ur Game of Thrones gör berättelsen ingenting för mig. Det pratades om hur kristallerna och Eikons har styrt deras liv länge nog. Istället är det mer prat om hur de människor som kan använda magi, så kallade ”bearers” behandlas som skit. Ren rasism helt enkelt.

Hur de som kan använda magi anses vara mindre värda och behandlas värre än slavar. Och striden som Clive för är till en början en resa för hämnd men sedan blir det plötsligt att frigöra bearers så att de får en chans att leva sina liv som de själva vill?

Berättelsen hoppar mellan personliga strider, ”vi måste befria bearers!” och sedan den sexuella anspelningen mellan Clive och hans barndomskamrat Jill. Någonstans tycker jag att det borde ha funnits en mer seriös ton. För jag personligen kan inte ta denna berättelse seriös. När sedan huvudbossen blir introducerad med en helt egen agenda så orkar jag inte direkt mer.

Ett vackert musikaliskt äventyr

Grafiskt sett är 16 otroligt vackert. Så fullständigt otroligt vackert att jag flera gånger bara ställer mig och roterar kameran runt Clive för att få se miljön. Stora städer, berg, skogar och nästan som träsk liknande vyer återfinns och jag är fullständigt fascinerad. Hur fasiken lyckas de göra ett sådant vackert spel?

Musiken följer samma spår och det finns inte en enda stråk av felaktighet i musiken. Är det något jag skulle köpa separat och lyssna på utanför när jag spelar? Nej men när jag sitter och spelar så är det otroligt.

Även när jag spelar på ”Graphics” inställningen istället för ”Performance” så flyter allting på otroligt bra, ingen lagg eller någonting. Utan spelet flyter bara på och är otroligt väl optimerat.

OM det är något negativt med denna grafiska revolution så hamnar det i spelets strider när de viktiga stora striderna sker så förflyttas man närmast till en rail shooter. Det ser otroligt bra ut men ack så tråkigt det är att spela när jag bara har en cirkel att placera på motståndaren och hålla inne en knapp.

För mycket ”episk showdown” som dessutom avbryts när man måste agera och antingen trycka på fyrkant eller R1 för att antingen anfalla eller undvika bossen.

Den stora hingsten i rummet

FF16 är inget JRPG. Eller ens ett RPG. Det är ett action-lir ut i fingerspetsarna. Kingdom Hearts och Devil May Cry 5 kombineras och resulterar i ett system där du belönas för att vara snabb och aggressiv.

De olika Eikons, 7 till antalet som du under spelets gång får har alla de samma grundläggande attackerna, men de har egna förmågor och varje Eikon har sin speciella grej. Titan blockerar, Phoenix teleporterar dig till fienden, Odin har sin Zantesuken och så vidare.

Med max 3 eikons användbara blir spelet ett ”testa och välj din spelstil med förmågorna som du gillar”. Att jag via SP kan använda eikons förmågor på andra eikons är något som verkligen öppnar upp dessa förmågor och jag kan verkligen skapa mig en unik spelstil för striderna, något som jag verkligen gillar.

Även om striderna i allra högsta grad beroende på vilken eikon man har känns som DMCs ”stilar”. Spelets ”Limit Break” är bara en glorifierad Devil Trigger från DMC. Förståeligt då det är ett action-lir men något mer unikt borde man ha kunnat göra än att bara kopiera det.

När jag börjar spela 16 blir jag dock besviken. Striderna är enormt lätta och ger mig inte några problem alls. Clive´s grundläggande 8 combo slaktar normala fiender utan problem och när jag möter bossar blir undvikandet av deras attacker och pareringar fokus. Men den stora skillnaden är att bossarna har så mycket mer hälsa än de normala fienderna, men annars känns det inte som någon större skillnad.

Den aspekten av att man ska ge sig ut och jaga reda på speciella fiender är något som hjälper dig. Det är mycket utrustning som bara kan komma från att man besegrar dessa speciella fiender. Problemet? Fienderna är inte ens uppgraderade modeller från de vanliga modellerna. Ah jag slogs mot en minotaur för ett tag sedan. Nu finns en ”jakt” där målet är en Minotaur. När jag letar upp besten via en beskrivning så ah, samma modell, samma tillvägagångssätt som tidigare och jag blir besviken.

En annan modell, något som gör jakten någonting annat än bara en återblick mot de normala fienderna och hur du slogs mot dem hade varit perfekt.

I och med att spelets stora del är dessa strider är det så enormt viktigt att de är bra. Vilket de är men alldeles för lätta och jag slutar faktiskt att spela på grund av spelets berättelse tillsammans med att ju längre jag kommer enda skillnaden med striderna är att även de normala fienderna får mer hälsa så de hade varit en boss i tidigare delar av spelet. Det är helt enkelt inte kul att slåss längre.

Är detta ett FF-spel?

Som action-lir fungerar FF16 utmärkt. Så länge man inte tröttnar på striderna. Men hur är det som ett FF-spel?

Moogles, chocobos, luftskepp, gruppmedlemmar, Eikons (vad SE nu kommit att kalla Summons) och alla detaljer som borde göra mig som ett FF-fan glad finns. Men med ett fokus på blod och de sexuella anspelningarna för att få ett ”vuxet” spel så känns det som att spelet tappar sin chans för att jag ska kunna kalla detta för ett FF-spel.

FF15 som granskades under lupp innan 16 påbörjades av utvecklingsteamet såg brister i 15 och försökte att fixa de problemen. Lyckades man? Fläckvis.

Final Fantasy 16 är ett spel som gör mig förundrad. Det är otroligt vackert, musiken är på topp och Jill är en otroligt stark kvinnlig karaktär som jag gärna ser mer av. Med alldeles för lätta strider och fokus på blod och anspelningar på sex blir jag dock mest besviken.

Jag hade hoppats på en mer klassisk känsla. Men jag är rädd att den tiden är förbi och jag får se åt andra håll vad det gäller tur-baserade strider och en magisk känsla.