En tragiskt grund som öppnar upp tanken för vad det är att vara människa.
Efter en längre tid med den mystiska sjukdomen Centrifugal Syndrome har Leben nått sitt livs slut. När hon ligger på sin dödsbädd förbannar hon människor och världen i sig. Men när hon känner hur slutet närmar sig mjuknar hon litet och utbrister att trots alla brister med världen och människor vill hon leva.
När hon ögonblicket senare vaknar är ingenting sig likt. Hennes kropp är en robot, 2000år har passerat och mänskligheten är utrotad. Kvar finns endast Cherubs och Deus Machina.
När ett stort krig för 2000år sedan orsakade Jordens kollaps flydde en grupp människor ut i rymden för att bevara mänskligheten. 8 AI styrda robotar fick olika uppgifter men mänskligheten dog ut. De robotar som misslyckades med sina uppdrag påbörjade då ett nytt. Att skapa ”riktiga människor”.
Cyberpunk och sci-fi
Skeppet ”Eden” är en riktig charmtroll, allt ser snygg och sci-fi aktigt ut, Lebens robotiska form ger ett gott intryck och den mystiska androiden Enoa charmar Leben starkt.
När man inte befinner sig i Eden där man utforskar och slåss befinner man sig i en gömd plats, Imitation Garden där det dricks té och diskussionerna är många.
Det allvarliga tankesättet, frågan om vad som gör en ”människa”, om en android kan uppnå status att vara en riktigt människa. Konceptet att besegra Cherubs för att få ExP och att när tillräckligt mycket ExP är insamlat kan huvuddatorn i Eden godkänna androiden som en riktig människa.
Hur man i Imitation Garden ser ut som mänskliga form. Hur data skickas ner till Eden i en syntetiskt kropp och om den blir skadad eller likviderad så är datan borta för alltid känns som att man styr Nero i Matrix. Inte som obesegrad ”utvald” utan bara som ”utvald”. Leben Distel är en charmerande tös som litar mer på maskiner än på människor. Eftersom människor ljuger, bedrar och förstör medan robotar är rena.
Att Enoa ser ut som en yngre dam och Leben verkar vara fascinerad av blonda småflickor är något som spelet påpekar självt och hur Leben försvarar sig med att man inte ska måla henne som en predator är allvarliga ämnen även om de snabbt slätas över.
Jag gillar cyberpunk och har börjat gilla det mer och mer ju äldre jag blir. Så premissen för Crymachina är riktigt bra för mig och jag blir inte besviken rent berättarmässigt. Jag gillar karaktärerna, jag gillar Eden trots att den är förstörd och jag håller i mångt och mycket med Leben med att människor är urusla och kommer förstöra världen. Något som de i Crymachina gjort.
Välj dina vapen
När du besöker Eden är du där för att utföra olika uppdrag. Eller det heter uppdrag men det är spelets motsvarighet till att slå alla motståndare i småbitar och absorbera deras personality data. Och för att få mer EGO.
Leben och hennes kamrater kan bli utstyckade med olika vapen, allt ifrån spjut till pistoler och enorma hammare. Stödvapen finns det gott om där de alla har olika premisser och användningsområden. Leben själv är mera in your face och slåss medan Mikoto mer slåss på avstånd.
Du kan själv bestämma vilken arsenal du vill bestycka tjejerna med och jag är litet fundersam då man med EGO kan uppgradera sina stats, men spelet gör inte ett bra jobb med att förklara vad det är man uppgraderar. Auxiellery status increased innebär vad exakt? Aha, det innebär att dina sub-vapen som hänger med dig kan användas fler ggr innan de överhettas. Varför skrevs det inte bara rakt ut?
Striderna är snabba och man har flertalet sätt att undvika skada, allt ifrån att undvika i sista ögonblicket eller att kontra utvalda attacker. Vilket ger dig fördelar, du kan även aktivera en högre nivå av vad man ska säga ”låt datorn göra jobbet” där du så länge du inte anfaller automatiskt undviker alla attacker, du får även snabbare attacker och rör dig snabbare.
Valet är ditt.
Något som jag kan tycka är frustrerande är att jag redan i första banan får en valfri strid att slåss i. Startnivån du börjar på är 33. Fienden, den ensamma fienden som jag möter är lvl 75 och mina attacker gör antingen 0 eller missar.
Det är även något som faller tillbaka i spelets vanliga strider. Om du inte behärskar undvikandet och blockerandet när bossar slåss? Du har väldigt lätt för att bli besegrad för fienden gör otroligt mycket skada. Frustrerande och oschysst? Absolut men samtidigt så är de normala fienderna inte mer än kanonmat och blir snabbt nergjorda. Bossarna blir istället utmaningar och jag välkomnar det.
Ett äventyr med té pauser.
Crymachina, en något spirituell uppföljare till Crystar är ett spel som är otroligt vacker att titta på. Striderna är snabba och effektiva, du kan utforska de olika uppdragen hur du vill när flera passager finns.
Mellan uppdragen befinner du dig i Imitation Garden där du pratar med dina kamrater, dricker té och finslipar dina strategiska planer genom utrustning, uppgradering av dina robotiska former eller bara sitter och snackar med dina kamrater om era olika syn på hur man ska ta sig igenom livet.
Jag upplever att striderna är något frustrerande då kameran kan dölja fiender som anfaller dig i ryggen. Vill man nå någonstans måste man vara beredd på att spela om samma bana gång på gång då man faktiskt får EGO. EGO är dessutom en valuta som delas mellan karaktärerna, används för att göra Enoa starkare med sin hjälp och för att köpa personality data ifrån en skum försäljare.
Allt som allt ger Crymachina dig en resa tillsammans med karaktärer som alla har sina egna mål. Vad det är att vara en riktig människa kan vara intressant, framför allt när man ser hur olika varje individ ser på det.
