En mecha-älskares stora dröm i spelformat. Om man har kunskapen att lära sig allt.
Sedan unga år har jag alltid haft en fascination för robotar. Transformers var en stor hit och när jag sedan fick se Robotech och ännu senare spela Zone of the Enders har mitt intresse liksom alltid funnits där.
Med Armored Core så har jag inte haft möjligheten att spela serien innan så nu när jag fått chansen är jag utom mig av glädje. Det har allt jag vill ha i ett spel där stora robotar är huvudingrediensen.
Möjligheten att själv bygga min robot, välja utrustning, färga den. När jag sedan är ute på uppdrag är kontrollen perfekt och responsiv så jag känner aldrig att jag tappar kontrollen över min robot.
En hög inlärningskurva
Med allt positivt som AC6 har att ge mig som spelare är det också en del som inte är riktigt min grej. Handkontrollen har 14 knappar. Varenda jäkla knapp har en funktion, från att göra en snabb undanmanöver, skjuta beroende på vilket vapen det är till att hoppa och fokusera på en fiende av många.
När alla knappar används, plus vissa kombinationer så är det en ganska hög inlärningskurva där du måste lära dig din energy konsumption för att kunna hovra i luften eller göra snabba undanmanövrar. Du måste hålla håll på din ammunition eftersom den är begränsad och olika vapen kräver olika mycket med omladdningstid.
Vilket när du blir bombarderad av kulor, missiler och annat kul är det väldigt lätt att man glömmer vilken knapp man skulle trycka på för att göra en undvikande manöver. Fiendens eld gör dessutom riktigt ont och din hälsa bara flyger bort när du blir träffad.
Otroligt skön känsla när man dashar omkring bland missiler, kulor och bomber och gör processen kort med motståndet absolut. Men när man fortfarande lär sig så är irritationen hög eftersom spelet ser det som vaddå? Lär dig eller dö.
Utvecklarna ligger ju även bakom Elden Ring och Dark Souls-serierna som är vida kända för sin utmaning. Armored Core 6 ger inte den skyhöga utmaningen som de andra spelen de tillverkar gör. Absolut inte men det är fortfarande ett enormt svårt spel, vilket med den ganska höga inlärningskurvan gör min upplevelse litet dramatisk.
Vapen, massor av vapen
En av höjdpunkterna för mig var att jag kunde designa min egna robot. Ville jag satsa på plasmavapen? Måla roboten röd eller gul? Hur mycket vikt ger de olika vapnen? Hur mycket långsammare blir jag med de här vapnen etc etc.
Hur mycket ammunition har de olika vapnen är också något som är viktigt att titta på, även omladdnings tiden blir viktig när man bygger sin robot.
Det är kul att sitta och spendera timmar när man bygger sin perfekta robot med utrustning och allt. Bara för att sedan upptäcka att ens robot inte är optimerad för uppdraget man ska ut på då fiendetypen vill ha litet annan utrustning än vad man valt.
Kul grej, men också jobbigt.
En robot-nörds stora dröm
Kommer man över inlärningskurvan har Armored Core 6: Fires of Rubicon mycket att ge. Musiken ökar intensiteten och man blir inte riktigt förbannad på att aj fan jag tryckte ju på boost? utan det blir mer personligen att i helvete heller! jag undvek ju den svärmen av kulor! När man sedan tittar efter hade man mycket riktigt blivit träffad av en sista kula som man inte riktigt såg.
Stora robotar, massiva områden att slåss i. Spelare mot spelare online (något jag ej testat då jag inte klarar av grundspelet mot datorstyrda spelare). Byggnationen av sin robot, allt skriker kvalité och jag önskar att jag inte hade tummen mitt i näven så jag inte försökte spela AC6 som jag gjorde med Zone of the Enders.
