Nu när jag börjat repa mig efter depression, sorg och att tycka att livet är allt annat än enkelt kan jag börja ta tag i tankarna kring att något sent skriva om det förra årets bästa spel för mig.
Spelet som jag valt ut är ett spel som jag spenderat otaliga timmar med, haft otroligt roligt med och som jag för första gången i seriens historia påbörjar en andra genomspelning med en större utmaning.
Nomineringarna
Ja, att bara slänga ur mig årets spel är inget jag vill göra så därför nämner jag de tre spel som jag nominerar till årets spel
Nights of Azure 2: Vänskap är en underbar sak. Skulle du offra din bästa vän för världen?
Persona 5: Det senaste liret i Persona-serien som spelmässigt sätt tagit enorma kliv men som kanske fallerar på att det var för många som jobbade med det.
Utawarerumono – Mask Of Truth: Den slutgiltiga delen som knyter ihop en massa lösa trådar och som skipar rättvisa till denna underbara värld. Mycket tårar, mycket kärlek och ja. Det lämnade mig inte oberörd.
Med de få nominerade spelen utskriva är det så dags. Årets spel 2017 för mig är inget annat än:
Persona 5
Spelet som var det som jag nog mest av allt sett fram emot att få spela kom så slutligen i April 2017 och vilket lir.
Den nya art direction som de tog spelet i med sina röda färger blandade med trevliga interiörer var otrolig. Hela spelet andas med sin stil och är klart det bästa jag sett på år och dar. Att spela det på PS4 innebar att jag slapp nedsänkningar av tempo och att spelet flöt på otroligt smidigt.
Jag spelade igenom spelet på Normal och efter att ha blivit van vid SMTs nivå av utmaning är utmaningen på normal kanske det enda problemet som jag hade med spelet då allt gick väldigt lätt. De få ggr som jag blev besegrad berodde det närmare på att jag blev träffade av en av spelets omedelbar död attack eller så var det för att jag i litet uttråkning glömde mig. För vissa fiender reflekterade ju fysiska attacker och det var vad jag huvudsakligen satsade på. När man boostat up sin styrka på alla sätt och viss och sedan anfaller något som reflekterar attacken direkt tillbaka mot dig? Aj aj aj och game over. Inte långvarig då med ett litet genidrag att man kan fortsätta med en gång på normal och bara bli tillbaka skickad till en tidigare check point i striden var otroligt fascinerande och trevligt.
Gänget med Joker, Skull, Panther, Mona och de andra var trevliga att möta. Alla med deras egna problem och motstånd till deras normala liv. Att få se Panther komma till freds med och acceptera att hon inte bara kan fortsätta att låta allting vara som det är. Framför allt med det som händer hennes vän är väldigt kraftigt och påverkar nog oss alla.
Musiken är i en klass för sig och jag har nog väldigt sällan tidigare lyssnat på ett spels soundtrack utanför själva spelet. Som jag hänvisade till i recensionen så har spelet otroligt bra musik och jag trivs verkligen med att springa omkring i en nutida Tokyo till dessa underbara toner.
Kort och gott. Persona 5 var årets absolut bästa spel för mig.
