DMC – DÃ¥ och Nu

Mitt första trevande möte med Dante, son till Sparda som för länge sedan räddade mänskligheten från att bli slavar till demoner var underbart. Spänt hade jag följt utvecklingen då det pratades om ett nytt RE spel som blivit för mycket eget spel för att kunna kallas Resident Evil. Devil May Cry var född. Som den räddhågade person jag var undrade jag hur mycket skräck spelet innehöll. Efter att ha läst om hur actionorienterat spelet istället var blev jag lugnare så jag tog chansen och köpte spelet.

Jag har inte ångrat det köpet för en sekund. Dante var en kaxig, arrogant man med kontroll över sina krafter och en attityd som passande en halv demon/halv människa. Spelet var hårt, grymt och äckligt fascinerande då man med lätthet kunde skapa egna combos bland slagserier och vapen. Kort sagt ett enda långt coolt spel som inte gjorde mig besviken.

Efter feltrampet med DMC2 som mer kändes som en uppvisning i att Capcom också kunde göra ett spel där man var tvungen att undvika attacker istället för att bara ha ren rå action kom DMC3 och jag var tillfreds. Misstaget som var DMC2 var borta. Dante var ung, kaxig och oerfaren. Hans äldre jag från de tidigare spelen var borta och han var verkligen en tonåring som precis hade tänkt öppna eget. Allting med DMC3 var ljuvligt. Svårighetsgraden, de combos man kunde göra, uppdragen, vapnen, karaktärerna. I serien ett perfekt spel.

DMC4 kom och vi introducerades till Nero, en annan tonåring med en demonarm som öppnade upp för en helt annat typ av strid där kast och gruppkontroll blev fokus. Det var ingenting dåligt med detta men efter att ha spelat DMC3 så fanns det inte mycket Capcom kunde göra egentligen som kunde slå det spelet.

Nu efter endast 4 spel i serien väljer Capcom att låna ut sin titel DMC till Ninja Theory som gjort bland annat Heavenly Sword och Enslaved. Varför detta val har gjort förstår jag inte. Serien behöver ingen omstart som Ninja Theory nu skapar. Det hade varit bättre att vidareutveckla Dante eller Nero och låtit serien fortsätta.

Med en titel som DMC skapas det otroliga förväntningar. Den första trailer som släpptes gjorde mig besviken. Men jag tänkte som så att jag ska ge det hela en chans. Så länge gameplayet är som vanligt kan jag stå ut med att Dante nu porträtteras som en svarthårig tonåring som röker och bara allmänt inte bryr sig ett skit om någonting omkring honom.

Tyvärr så har ju mer information som släppts om spelet bara gjort mig mindre imponerad och jag vill snart inte spela spelet alls. Dynamiskt förändrande omgivningar? 3 former? Slagskämpe? Hälften Demon och hälften Ängel? Varje form har sin egna uppsättning vapen?

Det märks verkligen att DMC från Ninja Theory är ett helt annat spel än vad Capcoms originalserie DMC är. Det är alldeles för mycket förändringar både i spelmekanik och attityd för att jag ska kunna kalla detta för Devil May Cry.

För mig känns det mer och mer som ett Heavenly Dante än någonting annat. Det är inte skrivet i sten men om olika former lätt byts ut mot andra med olika vapen som följd känns det som att systemet i Heavenly Sword där Himiko hade olika vapen för olika fiender kommer att användas. Någonting jag inte gillar alls. Jag vill kunna skaffa mig en favorituppsättning vapen och sedan bemästra dem oavsett vilken typ av fiende jag möter.

Med alla dessa förändringar så förstår jag att Ninja Theory får ta emot massor av skit från fansen, mig själv inkluderad. Men ger man sig i kast med en sådan serie som DMC även om man gör en omstart av serien så borde man vara litet mera trogen sin grund istället för att i princip göra ett helt nytt spel som lika gärna hade kunnat vara en helt ny serie.

Jag är besviken, otroligt besviken. Om nästa bit med information om DMC handlar om att Dante måste genomlida QTEs så slutar jag att hoppas. Då vet jag med säkerhet att Ninja Theory en gång för alla dödat den ikon som jag så länge velat återse.