Aselia the Eternal är ett spel som för alltid kommer att vara ett otroligt spel. Men det som framstår som dess starkaste kort är inte dess grafik eller spelupplägg utan det är berättelsen som ligger i fokus som gör spelet så otroligt bra.

Alice i Underlandet är en film där en liten flicka faller igenom ett kaninhål och in i en helt ny värld. Aselia the Eternal har liknande upplägg.

Yuuto Takamine har sedan barnsben varit väldigt beskyddande över sin syster. Mycket tack vare att de står varandra mycket nära och att hans syster är en av de få personer som ej tycker att han är en bråkstake.

Så när Yuuto efter att ha följt en mystisk röst inne i sitt huvud faller genom kaninhålet och vaknar upp i en helt ny värld vid namn Phatasmorgia är han fundersam. Världen är otroligt vacker men den är mitt uppe i ett krig och Yuuto har blivit kallad till denna värld för att ta upp ett mystiskt talande svärd och rädda sin syster som också på ett mystiskt sätt blivit indragen i allting.

Som grund är berättelsen vanlig, besegra dina motståndare. Det som gör den bättre än allt annat jag läst i år är alla detaljer. Som Yuuto får vi se i vilket skick staden befinner sig i både före, under och efter en strid. Men vi får också insyn i Yuutos allra innersta tankar och hur han upplever alla händelser och hur han själv slåss mot att tappa förståndet när hans mystiska vapen försöker ta kontroll.

Nästan etta Där Aselia är seriös och varje tankegång går till Yuuto och de omkring honom möts man i Disgaea 4 av en total avsaknad av vara seriös. Bara man har makten så är allt man gör rätt. Politik mynnar ut i den som är starkast bestämmer och alla måste rätta sig efter den som är starkast.

Att i denna soppa få träffa på en vampyr som bara äter sardiner, en ängel som stjäl, en ultimat slutboss som befinner sig i träning ger allting en sådan humoristisk inramning att man inte kan annat än att dra på smilbanden och bara hånskratta.

Vill ni läsa vad andra tycker är årets bästa story beger ni er till Spelkriget och läser deras inlägg.